herrbusschaufforen

I samband med den här Anna Anka-historien kollade jag upp lite vanliga bloggar och den svenska bloggosfären bredde än en gång ut sig inför mina ögon. Det är rätt kul att så många har sina egna hemsidor (för det är det det är, egentligen) och skriver av sig, men när jag ser vad som är populära bloggar blir jag alltid lätt beklämd.

Inre resa, mod och väcka upp andra.
Tex kring moraliska problem. Sexuellt utnyttjande, trafficking, vd lönerna, staliga löner och inkompetens, unga nyliberaler som misstror arbetarklassen pga jantemoral (men det är väl medelklassmoral= hindra utveckling för helheten), alternativa synsätt och naturligtvis moralfrågorna. Inte ens de senare diskuteras ju i Sverige (jfr med USA:s abort etc).
Det är ju den viktigaste resan. Ta in och bli 1 med det själv för att förändras och prövas själv. Tex motverka sin inre ulv som hånleer mot alternativa synsätt och då öppnar mot ondska (bidra till lögn och mord, inte sanning och kärlek). Märk självprojicering vs tvärtom, omkompromissbar sanningslidelse (se tex bibeln eller dammpadda).

En dag när jag nästan var färdig med mina universitetsstudier (någon gång 2004, om jag minns rätt), besökte jag föräldrahemmet i Ödesskog och passade samtidigt på att gå till skolan och kolla. Jag hade inte varit där sedan jag slutade, framförallt för att jag kände ett krypande obehag mot att gå in på gården. Det där hade dock släppt ganska mycket och jag gick in i lågstadiet för att kolla. Korridoren var sig ganska lik, kanske något mindre sunkig eftersom bl.a toaletterna verkade ha rustats upp. Krokar för barnens jackor gick i samma stil som vanligt, men de såg också lite blankare ut. Under krokarna satt papperslappar med elevernas namn.

Det här är alltså Ödesskog på 2000-talet. Jag såg att Ali och Nadja hade varsin krok. Det där förekom överhuvudtaget inte när jag var liten. Jag noterade också när jag satt på bussen att en tjej hade en schal eller huvudduk på sig. Troligen är undervisningen mer anpassad för en mindre etniskt homogen grupp i skolan - det är liksom svårt att tänka sig att muslimer glatt går med på negativa omdömen om sin religion.

År 2008 gick jag tillbaka till skolan ännu en gång. En ung lärarinna kom fram och frågade vad jag gjorde där, och jag förklarade mitt nostalgiska ärende, vilket hon tyckte var roligt. Jag tittade runt lite och noterade att det fanns en hel del böcker om Kina och Indien där, länderna som bara sågs som hopplösa u-länder när jag växte upp. Sedan gick jag till högstadiebyggnaden och såg att alla arbeten vi brukade skriva för hand nu skrevs i Word (med rak högermarginal, faktiskt) och sattes upp på väggen. Det jag såg handlade om slaviska länder och någon hade skrivit att ett visst land haft hög tillväxt efter att ha infört marknadsekonomi efter kalla kriget. När jag gick i skolan pågick fortfarande kalla kriget. Tillväxt hörde jag sällan talas om.

Livsåskådning, eller i alla fall institutioner för sådan, påverkade livet en hel del i Ödeskog. Dels hade jag ju en lärare i lågstadiet som berättade om att Jesus bodde i våra hjärtan, och sade "änglar änglar änglar" en gång en kille, Nicklas, fick för sig att svära. En pastor vid namn Kalle Melin dök upp på skolan vid jämna mellanrum, och vi var också ned till baptistkyrkan där han huserade för att bli predikade för. Jag minns lite komik i samband med det sistnämnda:

Vi lyssnade inom loppet av en vecka på två predikningar, och det lustiga var att de innehöll samma metafor. Jag antar att folk på kyrkan tyckte den var väldigt fiffig: "När jag köper en ny bil eller traktor, läser jag alltid brukshandvisningen först. På samma sätt finns det en brukshandvisning för livet - Bibeln." På vilket Fredrik, som satt bredvid mig, sade: "Vad är det för idiot som läser brukshandvisningen när han ska köra bil?"

Nu var inte Melins baptistkyrka den enda. Det fanns också en pingstkyrka, en missionskyrka och så förstås Svenska Kyrkan. Den sistnämnda var väl som alla andra kyrkor har en tendens att vara: dammig, trist och med gamla träbänkar som man stänga med ett högt ekande och ödsligt ljud.

Sedan fick vi inför varje jul gå på en form av teater där det berättades om Jesusbarnet. Det där kunde man snart utantill. Kejsar Augustus hade stiftat om skatteskrivning, etc etc. Jag hade ingen aning om vad skatteskrivning var, och ingen brydde sig om att förklara det heller. Märta med dubbelhakan spelade orgel och Birgitta Magnusson, som uttalade sje-ljud på stockholmskt sätt, läste väldigt allvarligt upp budskapet.

I högstadiet hade vi en lärare som klassföreståndare som inte visade sina religiösa sympatier öppet i början. Hon var ganska gammal och lärde oss saker som att alla är lika mycket oavsett vilken färg de har, demokrati är bra (den i Sverige är bäst) och att man inte ska hamna i fel sällskap. I åttan lärde vi oss om kristendomen vilket kan tyckas märkligt sedan den ältats sedan lågstadiet, men vi gick i alla fall till Melins baptistkyrka igen. Han upplyste oss om att islam är ingen vidare religion för om man stjäl något får man handen avhuggen. Jag förstod att klassföreståndaren höll med om detta.

På något sätt var religionen en väldigt mondän del av livet. I de nedre tonåren hade jag en del obehagliga syner och mentala tillstånd, men jag kopplade dem aldrig till den mentala spisen i Ödesskog. Kyrkan var en del av livet på ungefär samma sätt som vaktmästaren Karl eller Konsum-affären var det.

Men vad man än tyckte om det har jag också en del positiva minnen av den kulturella bakgrunden jag växte upp i. Det var ganska fint och rogivande att sjunga "Nu blomstertid nu kommer" och gå i (baptist)kyrkan på avslutningen. Kanske var det för att avslutningen var befriande, men jag gillade också stämningen.

Jag ska slutligen erkänna att jag, i jämförelse med vad som är standard bl.a i mitt "främmande land" och USA, tycker en del av omgivningarna i Ödesskog är väldigt vackra. Man vet bara vad man har när har jämfört, och jag önskar att jag hade uppskattat de där miljöerna mer som liten. Baptistkyrkan ligger upp för en backe i en kurva, och kallas Björkkullekyrkan. Mycket senare i livet, bara för några år sedan, var jag uppe där och tog en bild i aftonsolen. Det var förunderligt vackert. Hela Ödesskog är som en stor skogspark med sömniga villaområden, aftonsol, den där kommunala stämningen från 70-talet med treplanshus med plattak. Men det är förstås också Kalle Thelin, jantelag och ungdomsfylla.

Jag läser framförallt BBC för att få i mig nyheter, men tittar också in på DN med jämna mellanrum. Där hittar jag ibland nyheter där t.om kontexten är oförståelig. Jag har varit borta för länge verkar det som, men hursomhelst läste jag om att en svensk kvinna vid namn Anna Anka tydligen medverkar i en amerikansk dokusåpa för hemmafruar. (Redan här känns det ganska extraterrestriellt för mig)


Anna Anka: Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor

Några saker jag drar mig i minnes från lågstadiet:

...det här blogghotellet blogg.se är ganska CP på många sätt. Det har en huvudsida där i stort sett alla bloggar verkar handla om modeller, mode och foto. Hursomhelst såg jag det här:

I den här serien ska jag försöka hitta de roligaste vännerna av ordning, dvs för det mesta knökkonservativa figurer som har bestämda uppfattningar om hur samhället bör vara ordnat (och med ordnat menar man för det mesta ordnat i raka linjer och geometriska figurer). Först ut är Dick Erixon, en på högerkanten omhuldad man som skrivit ett inlägg om att illegala invandrare är omoraliska. Exempel:

Sent omsider nåddes jag av nyheten att Anna Odell blev dömd till böter för... ja, vad vet jag inte exakt, men kanske förargelseväckande beteende (det är faktiskt ett oerhört roligt namn på ett brott * - man gör andra arga genom sitt beteende och för detta måste man straffas). Hursomhelst fick detta mig att fundera på om något liknande hade kunnat inträffa i Ödeskog. Fanns det överhuvudtaget någon konstscen? Efter lite funderande insåg jag att det enda jag mindes var en musikscen, som dessutom bleknade bort när jag kom till högstadiet.

Musikscenen yttrade sig i talangjakten, som var ett evenemang högstadiet höll varje år. När vi gick i 6:an och hade maskinskrivning, lät oss läraren ta ledigt för att vi skulle kunna titta på talangjakten istället. Det var fantastiskt för en mellanstadieelev att få komma och se det häftiga högstadiets aktiviteter. Känslan när vi, ett gäng på 5-6 personer, gick i samlad tropp till matan var lite som att vi skulle till New York (nu är inte New York så kul på riktigt, men sak samma).

Det började med att en kille och en tjej som såg väldigt vuxna ut dök upp och började prata. Tjejen var storasyster till Jonas Östin och killen vet jag inte. De introducerade i alla fall det första numret, som var något lokalt popband som visste att använde rök- och ljuseffekter. Det kändes väldigt professionellt.

Det som följde var inte lika märkvärdigt, men ändå OK. En tjej spelade fiol. En annan tjej spelade piano. Sedan dök en långhårig kille upp och började spela elbas. Först spelade han en kort trudelutt som jag trodde var intro till något annat. När han spelat den stannade han upp och det visade sig vara hela hans nummer, något som fick publiken att börja bua. Han såg märkbart besviken ut och lämnade scenen under pinsam tystnad.

Jag vet inte varför talangjakten upphörde. Kanske sysslade inte eleverna med musik längre, men det låter inte så sannolikt. I vilket fall var inte högstadiet den häftiga tillvaro jag trott när jag väl kom dit.

* Det mest fantastiska namnet brottsnamnet måste ändå vara "allmänfarlig ödeläggelse".

DN valde att illustrera en nyhet om förortsvåld i Uppsala med den här bilden. Det kanske bara är en slump, men jag tycker den var oväntat snygg:

När vi gick i högstadiet var vi ute på fler skolresor. En var en kombinerad årskursresa till Stockholm där vi bl.a gick på Vasamuséet och Gröna Lund. På Gröna Lund gick jag och en kompis och lyssnade Svenne Rubins, som uppträdde där just då. Men en av de "coolare" killarna, Magnus, hade med sig en bergsprängare som konstant spelade tre sånger, "What is love", en reggae-låt jag inte minns namnet på, och något av Tomas Ledin.

ADHD är nära relaterat till DAMP, som är det där som fick Kalle Thelin, Wille Korsén och Jonas Östin att gå bärsärkagång med jämna mellanrum. Enligt DN har nu amerikanska forskare hittat den biologiska grunden för ADHD:

Vi hade en väldigt ung och idealistisk lärare som klassföreståndare i mellanstadiet, Maria. Med "idealistisk" menar jag inget pejorativt, utan hon var helt enkelt en nyexaminerad lärare med akademiska värderingar i bagaget som nu hade kommit ut till Ödeskog för att lära oss både fakta och moral. Det var ganska behagligt att ha henne istället för den andra huvudsakliga läraren vi hade, Stina. Stina var nog någonstans runt 60 år gammal med ett helt bisarrt humör. Hon kunde bli lika skrämmande glad som hon kunde bli arg, och älskade att utse syndabockar som fick all skit så fort någon gjorde något.

Friluftsdagar var dagar när man slapp sitta inne i klassrummet och istället fick vara ute och röra på sig. Ofta skulle man göra saker som tipspromenader, brännboll (vilket jag avskydde), lära sig hur naturen fungerar samt delta i lekar och aktiviteter av olika slag.

Wille Korsén hade alltid något fuffens för sig, men jag umgicks av och till med honom några år och för det mesta hände inget negativt. När man lär känna människor närmare har de flesta en ganska normal sida, och han var ganska resonabel, men i skolan hade han diverse dumheter för sig, gärna tillsammans med Kalle Thelin som var likasinnad.

Det var mycket regler när man var liten. Reglerna avtog mer och mer ju längre upp man kom, så jag antar att tanken var att barn ska lära sig lyda innan de kan få sin frihet. Nu var jag aldrig särskilt uppstudsig, framförallt för att det rådde starka hierarkier bland eleverna om att man inte skulle sticka ut för mycket, men också för att det var mer praktiskt att göra som lärarna sade. De som gjorde annorlunda råkade ut för en massa krångel som utskällningar, kvarsittningar, utvisningar (ur klassrummet) etc.

Som det sägs i Varan-TV-sketchen där de härmar Slas (...): När jag var liten bodde det en man i andra änden skogen. Han kunde inte förstå hur Gud, som var så klok, hade kunnat skapa lågstadiet och mellanstadiet, när man kunde gå i högstadiet.

En del personer påstår att Staffan Westerberg och Lillstrumpa förstörde deras barndom. Min barn- och ungdom förstördes av instuderingsfrågor. Jag kan nog faktiskt inte tänka mig något som var så tråkigt och oinspirerande. När lärare inte hade någon lust att stå framme vid tavlan och förklara, då var det instuderingsfrågor som gällde.

Skolan jag gick på hade ett väl utvecklat källarsystem. Så här i efterhand vet jag att en del av anledningen till detta är att skolan var tänkt som skyddsrum och eventuellt någon form av sambandscentral i händelse av krig, men eftersom sannolikheten för krig i stort sett var noll användes lokalerna istället för mer ovanliga lektioner som maskinskrivning, skytte och foto. De två sistnämnda var valbara lektioner under FA-timmarna (Fria Aktiviteter).

När man gick i högstadiet fanns det en person som kallades SYO-konsulent. Jag minns inte vad SYO stod för men antar att det var något i stil med "samhälls- och yrkesorientering", dvs Sveriges metod för att slussa människor genom samhällsmaskineriet till de arbeten där de ytterst hörde hemma. SYO-konsulent känns väldigt typiskt för 80-talet och det tidiga 90-talet (då jag gick i skolan) på något sätt. Kanske finns det fortfarande SYO-konsulenter, men jag är benägen att tro att de numera bytts ut mot "karriärcoacher", troligen unga flashiga solbrända män med läderjacka som berättar om hur man övar upp sitt självförtroende.

Men SYO-konsulenten var alltid per definition en kvinna, och till på köpet ofta en uttråkad sådan. När jag började 7:an fick vi reda på att en ny SYO-konsulent hade kommit till skolan. Hon var en tjock tjej med långt hår och glasögon som jag insåg inte skulle göra sig med ungdomarna. Mycket riktigt blev hon mobbad och efter 1.5 år, bl.a efter att någon satt en kondom med glidmedel på dörrhandtaget till hennes kontor, försvann hon för att aldrig ses igen.

Även om detta inte skulle ha inträffat, undrar jag om någon skulle vilja ha jobbet under en längre tid. Det verkade lika vansinnigt tråkigt som det var att lyssna på konsulentens utläggningar. Jag vet inte riktigt varför, men jag fick ofta intrycket att det slutgiltiga målet för oss alla var att hamna i en förort till Stockholm och jobba för kommunen. För att undvika detta gruvliga öde valde man istället gymnasiet, där det också fanns SYO-konsulenter, en form av högre version som verkade ha lite roligare.

Förutom detta fanns också de eviga vikarierna. I entrén satt varje dag en lista med beskrivningar av vilka klasser som hade fått "håltimmar", dvs där lärarna på grund av sjukdom eller annat gjorde att vi kunde få ledigt. Då och då fick man istället reda på att man hade en vikarie. En av dem var bara vikarie och han var dessutom en ganska tråkig person. Jag dömer honom inte. Han pendlade från en större stad i närheten. Troligen var han en av dem som hade SYO-konsultats ut i förorten, och nu kommit tillbaka för att lära oss ett och annat.

Alltså, är det bara jag som tycker Danne Nordlings blogg är det mest bisarra som någonsin skapats? Jag har skrattat åt det som skrivits där många gånger och delat med mig av det då och då, men nu vill jag lysa upp folks liv med lite oavsiktlig humor, för jag kan inte tänka mig att Danne verkligen skojar - gör han det är han ett geni. Hursomhelst, han har varit ideolog åt Skattebetalarnas Förening, och den korta programförklaringen på bloggen visar vartåt det barkar:

Det är mycket klagomål nuförtiden på att saker och ting är så PK. De som tycker så kanske borde bosätta sig på en plats liknande den jag växte upp (som jag för övrigt bestämt mig för att kalla för Ödeskog). Där var det snarare något slags lantlig konservatism som gällde, eller så kanske man kan säga att frigjordheten hade kommit till 60-talet:

När jag gick i grundskolan köpte jag ofta en tidning som hette Svenska Serier, och följde en del av de mer eller mindre halvkokta historier som gick i följetång. Tidningen var ett sätt att publicera både nya och gamla talanger, och jag gillade idén, men den utkom oregelbundet och en gång väntade jag i tre månader på nästa nummer. Till slut tröttnade jag på att vänta och ringde till Semic, som gav ut tidningen, och frågade när nästa nummer var att vänta. Svaret var "ett ögonblick" och sedan antiklimaxet: - Det är ingen på Svenska Seriers kontor... Kan du ringa tillbaka lite senare?

Huvudpoängen med det här inlägget var dock att jag började få blodad tand på att kontakta olika organisationer och ävenså myndigheter. Myndighetspersoner är bisarra, ofta någonstans i gränslandet mellan demokrati och diktatur, och de gillar alla möjligheter att vara mindre användarvänliga. Mina favoritexempel:

* Gunilla på Tullverket. Hon ringde och undrade vad DVD-skivorna från Hongkong kom ifrån, och jag berättade att de var köpta över nätet. Hon ville ha kvitto på det hela, så jag frågade om jag kunde skicka ett mail, men det gick förstås inte för sig. Jag måste skriva ut mailet, faxa det till dem, och sedan vänta en extra arbetsdag på beställningen.

* Okänd receptionist hos polisen. Jag frågade om demonstrationstillstånd, och fick en fråga som svar:
- Ska du demonstrera?
Jag svarade ja och fick direkt svaret:
- Då måste du ha tillstånd!
- Det var precis det jag tänkte fråga om, fortsatte jag, men nu blev plötsligt polisen lite dröjande och sade:
- Det är Gunilla som sköter demonstrationerna, och hon är inte här idag... Kan du komma tillbaka imorgon?
Jag tackade för mig och har sedan dess aldrig varit tillbaka på samma polisstation.

* Jag hade ansökt om pengar för språkstudier utomlands hos CSN. En eftermiddag när jag låg och slumrade till ringde plötsligt en strikt man därifrån och berättade följande:
- Du har bara ansökt om 12 veckors studier vilket är för kort. Därför kommer jag inte att acceptera din ansökan och avslå den, så nu är det meddelat!
- Vänta... Vad ska jag göra då? frågade jag desperat och aningen sömndrucket.
- Ja, inte vet jag!
- Alltså, är beslutet slutgiltigt?
- Nej, jag kan be dig komplettera. Du får 3 veckor på dig.
Jag tackade för mig och lyckades faktiskt få skolan att byta min kurs till en 20-veckors samt skicka dokumentet till CSN, allt under tre veckor.

...som är minst lika förbryllande som det jag skrev om i förbigående inlägg, är varför så många svenska tjejer uttalar "i" som i kinesiska, dvs relativt långt in i munnen och som vissa fiskare gör på västkusten. Jag antar att detta anses fint eftersom man gör så på Lidingö, men jag tycker mest det låter bisarrt.

Alltså, om man bestämt sig för att man tillhör en viss -ism verkar det som om man måste ha vissa ståndpunkter. Det är ofta väldigt komiskt i sin förutsägbarhet. Exempel:

Jag nämnde ju matan (dvs matsalen) i ett tidigare inlägg, så det är lika bra att jag fortsätter beskriva denna institution. Hela skolan åt i en gemensam matsal som enligt mina nuvarande uppskattningar troligen kunde hålla cirka 200 personer. Detta gjorde givetvis att klasserna måste äta vid olika tidpunkter, eftersom det totala elevantalet uppgick till 6-700 personer.

För första gången ska jag presentera ett ickefingerat namn på den här bloggen, eller i varje fall ett ickefingerat öknamn: Tuppen. När jag gick i mellanstadiet var det en kille som kallades så i högstadiet, och jag fick intrycket att han var lite "crazy" så där, rentav så pass att han inte hade något emot att kallas Tuppen.

Biblioteket där jag bodde luktade damm, progressivt 70-tal och kommunalhus i största allmänhet. En gång i tiden, när kommunerna var mycket mindre, hade trakten haft sin egen förvaltning och då var det här mötena hölls. Mittemot biblioteket låg Försäkringskassan. I entrén satt en skylt med två eller tre överkryssade hundar och texten "Vi får inte följa med in". Jag antar att det skulle vara sött, men jag tyckte det var knasigt att de själva berättade vad de inte fick. Det är lite som de där reportagen där ungdomar berättade att de fick köpa alkohol trots att de inte får. Jag vill se mer reportage i framtiden om hur Hamid, 24, lyckades ta sig in i något västland trots att han inte får. Det är samma absurditetsgrad.

Jag glömde berätta en grej i förbigående inlägg, och det var att Kalle senare fick diagnosen DAMP. Det innebär att det ickedeterministiska centret för fri vilja i hjärnan antingen slutat fungera eller inte anropas innan handlingar beslutas. I alla fall är det ungefär så det förklaras, och åtskilliga i trakten hade den här diagnosen.

Kalle Tellin (fingerat namn) var den lokala desperadon i trakten. Han var ett år yngre än mig och om jag hade varit hindu är det tänkbart att jag hade trott att han var en inkarnation av någon bisarr och våldsam gud. Hursomhelst hade han ett ganska fritt förhållande till sina likar och uppskattade väldigt mycket att kasta sten.

I lågstadiet (se förklaring i föregående inlägg) hade vi en fascistisk lärare. Hennes fascistiska tro var ingenting som hon öppet gick ut med, utan hon betedde sig väldigt aggressivt och gillade att skälla på oss för de mest obetydliga anledningar. Det här påverkar mig fortfarande och gör att jag då och då har ett ganska komplicerat förhållande till ilska.

När jag gick i lågstadiet (eftersom det verkar vara andra koncept nuförtiden behöver jag nog förklara att detta varar från 7- till 9-årsåldern) umgicks jag med en kille som vi kan kalla "Leopold". (Alla namn på bloggen kommer att vara fingerade). Leopold var en ganska normal kille på många sätt och han bodde i en tvåplansvilla nedåt gatan.

Den här bloggen är tänkt som ett sätt för mig, en 32-årig svensk bosatt i främmande land, att berätta om saker jag bär inom mig. Det gäller barndomsminnen eller senare intryck, men framförallt saker som jag finner absurda eller allmänt konstiga. En hel del grejer jag var med om när jag var liten är egentligen helt bisarra när jag tittar tillbaka på dem nu, men på den tiden var det en del av vardagen och jag gjorde inte så mycket annat än att acceptera dem.

hej mitt namn är harry det är det namn jag vanligen använder. här tänkte jag prova på en "blog" och vad det kan tänkas vara allstå. jorå, nu är det dags att sy ihop smeten!

PS. Harry är ett fingerat namn.