herrbusschaufforen

Livsåskådning, eller i alla fall institutioner för sådan, påverkade livet en hel del i Ödeskog. Dels hade jag ju en lärare i lågstadiet som berättade om att Jesus bodde i våra hjärtan, och sade "änglar änglar änglar" en gång en kille, Nicklas, fick för sig att svära. En pastor vid namn Kalle Melin dök upp på skolan vid jämna mellanrum, och vi var också ned till baptistkyrkan där han huserade för att bli predikade för. Jag minns lite komik i samband med det sistnämnda:

Vi lyssnade inom loppet av en vecka på två predikningar, och det lustiga var att de innehöll samma metafor. Jag antar att folk på kyrkan tyckte den var väldigt fiffig: "När jag köper en ny bil eller traktor, läser jag alltid brukshandvisningen först. På samma sätt finns det en brukshandvisning för livet - Bibeln." På vilket Fredrik, som satt bredvid mig, sade: "Vad är det för idiot som läser brukshandvisningen när han ska köra bil?"

Nu var inte Melins baptistkyrka den enda. Det fanns också en pingstkyrka, en missionskyrka och så förstås Svenska Kyrkan. Den sistnämnda var väl som alla andra kyrkor har en tendens att vara: dammig, trist och med gamla träbänkar som man stänga med ett högt ekande och ödsligt ljud.

Sedan fick vi inför varje jul gå på en form av teater där det berättades om Jesusbarnet. Det där kunde man snart utantill. Kejsar Augustus hade stiftat om skatteskrivning, etc etc. Jag hade ingen aning om vad skatteskrivning var, och ingen brydde sig om att förklara det heller. Märta med dubbelhakan spelade orgel och Birgitta Magnusson, som uttalade sje-ljud på stockholmskt sätt, läste väldigt allvarligt upp budskapet.

I högstadiet hade vi en lärare som klassföreståndare som inte visade sina religiösa sympatier öppet i början. Hon var ganska gammal och lärde oss saker som att alla är lika mycket oavsett vilken färg de har, demokrati är bra (den i Sverige är bäst) och att man inte ska hamna i fel sällskap. I åttan lärde vi oss om kristendomen vilket kan tyckas märkligt sedan den ältats sedan lågstadiet, men vi gick i alla fall till Melins baptistkyrka igen. Han upplyste oss om att islam är ingen vidare religion för om man stjäl något får man handen avhuggen. Jag förstod att klassföreståndaren höll med om detta.

På något sätt var religionen en väldigt mondän del av livet. I de nedre tonåren hade jag en del obehagliga syner och mentala tillstånd, men jag kopplade dem aldrig till den mentala spisen i Ödesskog. Kyrkan var en del av livet på ungefär samma sätt som vaktmästaren Karl eller Konsum-affären var det.

Men vad man än tyckte om det har jag också en del positiva minnen av den kulturella bakgrunden jag växte upp i. Det var ganska fint och rogivande att sjunga "Nu blomstertid nu kommer" och gå i (baptist)kyrkan på avslutningen. Kanske var det för att avslutningen var befriande, men jag gillade också stämningen.

Jag ska slutligen erkänna att jag, i jämförelse med vad som är standard bl.a i mitt "främmande land" och USA, tycker en del av omgivningarna i Ödesskog är väldigt vackra. Man vet bara vad man har när har jämfört, och jag önskar att jag hade uppskattat de där miljöerna mer som liten. Baptistkyrkan ligger upp för en backe i en kurva, och kallas Björkkullekyrkan. Mycket senare i livet, bara för några år sedan, var jag uppe där och tog en bild i aftonsolen. Det var förunderligt vackert. Hela Ödesskog är som en stor skogspark med sömniga villaområden, aftonsol, den där kommunala stämningen från 70-talet med treplanshus med plattak. Men det är förstås också Kalle Thelin, jantelag och ungdomsfylla.