Talangjakten
Sent omsider nåddes jag av nyheten att Anna Odell blev dömd till böter för... ja, vad vet jag inte exakt, men kanske förargelseväckande beteende (det är faktiskt ett oerhört roligt namn på ett brott * - man gör andra arga genom sitt beteende och för detta måste man straffas). Hursomhelst fick detta mig att fundera på om något liknande hade kunnat inträffa i Ödeskog. Fanns det överhuvudtaget någon konstscen? Efter lite funderande insåg jag att det enda jag mindes var en musikscen, som dessutom bleknade bort när jag kom till högstadiet.
Musikscenen yttrade sig i talangjakten, som var ett evenemang högstadiet höll varje år. När vi gick i 6:an och hade maskinskrivning, lät oss läraren ta ledigt för att vi skulle kunna titta på talangjakten istället. Det var fantastiskt för en mellanstadieelev att få komma och se det häftiga högstadiets aktiviteter. Känslan när vi, ett gäng på 5-6 personer, gick i samlad tropp till matan var lite som att vi skulle till New York (nu är inte New York så kul på riktigt, men sak samma).
Det började med att en kille och en tjej som såg väldigt vuxna ut dök upp och började prata. Tjejen var storasyster till Jonas Östin och killen vet jag inte. De introducerade i alla fall det första numret, som var något lokalt popband som visste att använde rök- och ljuseffekter. Det kändes väldigt professionellt.
Det som följde var inte lika märkvärdigt, men ändå OK. En tjej spelade fiol. En annan tjej spelade piano. Sedan dök en långhårig kille upp och började spela elbas. Först spelade han en kort trudelutt som jag trodde var intro till något annat. När han spelat den stannade han upp och det visade sig vara hela hans nummer, något som fick publiken att börja bua. Han såg märkbart besviken ut och lämnade scenen under pinsam tystnad.
Jag vet inte varför talangjakten upphörde. Kanske sysslade inte eleverna med musik längre, men det låter inte så sannolikt. I vilket fall var inte högstadiet den häftiga tillvaro jag trott när jag väl kom dit.
* Det mest fantastiska namnet brottsnamnet måste ändå vara "allmänfarlig ödeläggelse".
Musikscenen yttrade sig i talangjakten, som var ett evenemang högstadiet höll varje år. När vi gick i 6:an och hade maskinskrivning, lät oss läraren ta ledigt för att vi skulle kunna titta på talangjakten istället. Det var fantastiskt för en mellanstadieelev att få komma och se det häftiga högstadiets aktiviteter. Känslan när vi, ett gäng på 5-6 personer, gick i samlad tropp till matan var lite som att vi skulle till New York (nu är inte New York så kul på riktigt, men sak samma).
Det började med att en kille och en tjej som såg väldigt vuxna ut dök upp och började prata. Tjejen var storasyster till Jonas Östin och killen vet jag inte. De introducerade i alla fall det första numret, som var något lokalt popband som visste att använde rök- och ljuseffekter. Det kändes väldigt professionellt.
Det som följde var inte lika märkvärdigt, men ändå OK. En tjej spelade fiol. En annan tjej spelade piano. Sedan dök en långhårig kille upp och började spela elbas. Först spelade han en kort trudelutt som jag trodde var intro till något annat. När han spelat den stannade han upp och det visade sig vara hela hans nummer, något som fick publiken att börja bua. Han såg märkbart besviken ut och lämnade scenen under pinsam tystnad.
Jag vet inte varför talangjakten upphörde. Kanske sysslade inte eleverna med musik längre, men det låter inte så sannolikt. I vilket fall var inte högstadiet den häftiga tillvaro jag trott när jag väl kom dit.
* Det mest fantastiska namnet brottsnamnet måste ändå vara "allmänfarlig ödeläggelse".
Kommentarer
Trackback
