"Här får du inte vara"
Det var mycket regler när man var liten. Reglerna avtog mer och mer ju längre upp man kom, så jag antar att tanken var att barn ska lära sig lyda innan de kan få sin frihet. Nu var jag aldrig särskilt uppstudsig, framförallt för att det rådde starka hierarkier bland eleverna om att man inte skulle sticka ut för mycket, men också för att det var mer praktiskt att göra som lärarna sade. De som gjorde annorlunda råkade ut för en massa krångel som utskällningar, kvarsittningar, utvisningar (ur klassrummet) etc.
En av reglerna var i alla fall att man skulle veta sin plats, bokstavligt sett. När det var 10-rast, lunchrast eller eftermiddagsrast skulle man gå ut. Så enkelt var det. Jag har för mig att man skulle gå ut även om det regnade. En gång när jag och en kompis, Allan, stod i korridoren och pratade kom den finlandssvenska lärarinnan Vanja och skrek på oss:
- Ut! Ni ska vara ute när det är rast!
När man väl skulle in igen kom en lärare med visselpipa och signalerade.
När man kallades in till klassrummet var det ofta en känsla av tristess som fyllde mig. När man var ute på skolgården var det snarare en känsla av lätt oro som dominerade (eftersom jag inte var i toppen av elevhierarkin), även om det också hände att man var helt och hållet inne i någon lek. Den dominerande känslan av skolgården var duggregn, vått gräs och löv, samt gamla träbänkar och en stark känsla av att 1800-talet signalerade från det förflutna.
En annan klassiker var att det fanns två idrottslokaler: "salen" (mindre, men med diverse redskap som bockar, ringar osv) och "hallen" (större). Vilken man var i berodde på veckonummer och klass. En gång gick jag till fel ställe och Wille Korsén (se inlägget om DAMP nedan), som normalt var en kompis, kom och skrek att jag inte fick vara där.
Wille Korsén var i sig en bisarr person. Honom ska jag berätta om i nästa inlägg.
Kommentarer
Trackback
