Saker i lågstadiet: Vrede
Några saker jag drar mig i minnes från lågstadiet:
* Refaat El-Sayed. Jag var för liten för att förstå vad det hela rörde sig om, men jag kände till namnet Fermenta och att han pratade med en väldigt underlig röst, ungefär som att han hade tappat stora delar av den. Vår fascistiska lärare lät berätta att det var farligt att viska eftersom stämbanden då kunde slå knut på sig själva, och att Refaat El-Sayed hade gjort just det. Jag trodde henne på den tiden, ännu ett exempel på vardagsabsurditet.
* En dag kom Malin och Anna och skrattade glatt. De berättade för mig att Jonas Rinder skulle få gå om ettan, och hur komiskt det var. Jag minns faktiskt inte vad jag kände. Jag har en svag minnesbild att jag tog det hela utan så mycket känslor alls, och gick nedåt skolgården.
* En dag ville läraren att vi skulle måla kyrkfönster. Det var rätt kul och ganska enkelt - diverse färgade mönster på ett papper. Hon gav strikta order om att vi måste måla på rätt ledd, vilket i detta fall var som ett vanligt A4 eller en bok, dvs. med höjden större än bredden. Malin gjorde fel och målade på andra ledden. När detta upptäcktes och kyrkfönstrena skulle sättas upp på väggen fick läraren frispel. Hon skällde ohämmat på Malin. När vi gick ut för att ta på oss jackorna gick hon fram till Malin och fortsatte skälla. Malin stod där med tårar i ögonen. Jag kände mig aningen nervös. Jag tror att det var händelser som denna som gjorde att jag aldrig fick en bra känsla för vad som var rimlig ilska i olika situationer.
* Det var synd om Peter. Han kunde inte läsa så bra, så han gick till speciallärare. Ofta glömde han stänga dörren efter sig, och vår härliga lärare sade "nästa gång frågar vi om Peter har en stör i baken eftersom han aldrig stänger dörren!" och fnissade. Nästa gång Peter gick ut och glömde stänga dörren sade hon mycket riktigt:
- Peter, har du en stör i baken?
Peter sade förvånat "va" och resten av klassen var moltyst, utan tillstymmelse till skratt. Läraren fnissade och tittade på oss. Eftersom ingen började skratta antar jag att hon började skälla på honom istället, men minnesbilden stannar vid denna tystnad.
* Precis innan jul hade vi ritat diverse olika julbilder. Jag hade instruerats att rita en med texten "jag väntar på att jesusbarnet ska komma tillbaka" så jag ritade en liten krubba med ett barn i. När vi var färdiga dagen innan julavslutningen sade hon till mig med ett lätt leende:
- Du har visst inte lagt ned din teckning i bänken.
- Nej, det har jag inte, sade jag och skrattade.
- MEN GÖR DET DÅ! skrek hon, och skällde en mening som jag inte minns. Sedan slutade lektionen.
* En dag skulle en elev i en annan klass komma över till vår för att få lite ordentlig hyfs på sig. Eleven, Martin, skulle bara ha räknat två mattetal under en vecka och därför behöva en uppsträckning. Vår lärare varnade oss för att hon kanske skulle skrika på honom, men att det inte skulle påverka oss och att vi därför inte behövde vara rädda. När han väl kom och började räkna var hon ganska sträng, men några skrik blev det inte. Det var jag tacksam för.
* En gång fick jag en formidabel utskällning av läraren efter att ha missförstått en order som hon sagt tre gånger. Några månader senare i matan sade hon en sak till mig som jag inte förstod, och sade även denna gång ordern tre gånger. Denna gång förstod jag dock efter tredje gången, och hon lugnade ned sig.
* Under sista året ramlade läraren och bröt benet, så vi slapp henne i två månader. Det var en enorm känsla av befrielse, som jag vet att de flesta delade. Vi hade en vikarie som sades vara sträng, men det bekom oss inte alls eftersom hon aldrig exploderade eller var sarkastisk mot oss. När de två månaderna var över gick rykten: Birgitta (som hon hette, i fingerad form) var tillbaka. Jag ville inte tro det. Jag sade till Anna, som vidarebefordrat ryktet, att det väl ändå var falskt. Men dagen efter var hon tillbaka och vi fick stå ut med fascistregimen i ett halvår till.
Kommentarer
Postat av: pensionär
jag får en känsla av , att det handlar om en pensionerad svenska, alternativt Tyska-lärare; som ej klarar av ,att lämna sin yrkesRoll.
Postat av: Herr Busschauffören
Nja, pensionerad var hon inte när vi hade henne, och tyska tror jag inte hon kunde. Däremot kände vi verkligen av hennes yrkesRoll, om man säger så.
Postat av: Herr Busschauffören
Hmm, fast med tanke på hennes preusserier var det nog inte helt omöjligt att hon hade kunskaper i tyska.
Postat av: hjon
Hon, om inte hennes genus är fingerat, verkar ju helt sjuk i huvudet, konstaterar jag utan några större känslor.
Postat av: Herr Busschauffören
En del uppgifter är ändrade för att skydda folks identitet, men genus stämmer i alla fall, kom jag just på. Det var betydligt fler "fröknar" än "magistrar". Vid den här åldern minns jag att jag knappt kunde tänka mig hur det skulle vara att ha en manlig lärare.
Väldigt många personer på skolan som var medelålders eller äldre verkade kristna eller knutna till kyrkan på något sätt, även det ganska märkligt. Men det kanske är så där på mindre orter. De flesta eleverna konfirmerade sig, söp och körde epatraktor.
Trackback
