Ännu en galenskap
För några dagar sedan blev jag varnad om att höghuset jag jobbar i hade en anordning på framsidan som kastade ned is och andra grejer från taket, och medan detta pågick var entrén på framsidan stängd och det närmaste området märkt med tejp så att ingen skulle få något i huvudet och komma till skada. Det fick mig att återknyta till ett minne i lågstadiet när vår fascistiska lärare berättade att just en sådan skulle komma till vår skola. Den påstods heta "skylift" och var extremt farlig. Vi kunde i princip inte komma in eller ut ur någon av skolbyggnaderna, och skulle vi gå ut på fel sida så svävade vi i livsfara.
Jag tror de här erfarenheterna är anledningen att jag har så svårt för överdrivna uttalanden. Varför inte bara berätta att det finns en mojäng på någon sida av byggnaden som kan vara farlig om man kommer för nära, och se till att ha en del säkerhetsåtgärder så att ingen kommer i närheten? Varför hota med diverse hemskheter? Fruktade hon att ingen skulle bry sig om hennes uttalanden om hon inte var hotfull nog?
Jag bävade nästa dag när "skyliften" skulle göra våra liv osäkra. Givetvis hände ingenting. Ingen fick något i huvudet, men jag kände en massa onödig nervositet.
Ragnar och Ture
Då och då, mest som vikarie, dök Ragnar upp. Han var farfar åt bråkstaken Kalle Thelin men verkade själv mest ägna sig åt dragspel och tennis. Han var en figur med jobbig pondus som tidigare varit musik- och idrottslärare, och de få gånger vi hade honom tyckte jag alltid han var bisarr. Ett av de roligaste minnena var från en idrottslektion där vi var några stycken som skulle passa en rugbyboll mellan varandra och Ragnar. Varenda gång Ragnar kastade bollen ropade han (ungefär): "Åh hubba nå hebbe!"
En av mina bröder berättade också att de haft Ragnar som vikarie i bild, och hur han då hade ägnat flera minuter i början med att hälsa och ta alla i hand. De som inte sade sina namn tillräckligt tydligt fick skaka hand en gång till. För att sammanfatta skulle man kunna säga att Ragnar var hurtfrisk.
Ragnar gillade också att berätta om hur berest han var, och att han bl.a varit till Irland flera gånger. Överhuvudtaget verkade han ha ett väldigt självhävdelsebehov, och jag tror den plats han aspirerade på var som den ideologiske ledaren i Ödesskog.
Ture Nilsson var den sanne ideologiska ledaren. Han verkade driva runt på arbetsplatser, idrottsföreningar och affärer i Ödesskog för att sprida sina tankar om hur samhället skulle styras, och en av de få gånger jag kom i kontakt med honom pratade han nonstop om hur han ville styra den lokala skolan och bl.a ha vakter i korridorerna. Ture var en solklar vän av ordning, en sådan där person som kunde få för sig att skälla ut ungdomar för att de hade mössa på sig inomhus. Trots de ideologiska drömmarna blev det inte mer än några lokala slagord som sattes upp överallt, där det bl.a påpekades att Ödesskogsbor hejar på varandra. Någon politisk karriär gjorde aldrig Ture, och hans slagord lyckades inte förändra mycket.
Det påstods också att Ture var ute och gick med sin katt i koppel, men det håller jag för osannolikt. Jag har en hel del erfarenhet av katter, och jag tror inte det skulle gå så bra.
Gymnasiet
Jag vantrivdes i högstadiet av olika orsaker, så jag hade inga större förhoppningar på gymnasiet när jag väl skulle börja där. Men mina negativa förhoppningar kom på skam och det första året visade sig betydligt bättre än grundskolan någonsin skulle ha kunnat vara. Detta berodde bl.a på bra stämning i klassen, ingen mobbning (mot mig i alla fall) och modernare byggnader.
Eftersom jag gick på två olika gymnasier ska jag bara beskriva det första i detta inlägg. Jämfört med grundskolan i Ödesskog så var gymnasiet i Ingeboda nybyggt, med stora luftiga lokaler, mycket fönster och, mest intressant av allt, bättre mat och fika: även om grundskolan lär ha varit rätt bra matmässigt sett, hade den inte salladsbord och det urval av drycker man kunde få på gymnasiet. Jag började uppskatta salladsbordet från första stund och försökte alltid få tomater i dressing (tomater, rödlök, svartpeppar, olivolja och vinäger) innan de tog slut samt strimlad paprika. Faktum var att man kunde piffa upp nästan vilken maträtt som helst med sallad, så det var inte längre lika besvärande om dagens rätt var trist. Kaféet, som var professionellt skött snarare än öppnat av Elevrådet, hade förutom ett stort utbud drycker också diverse sötsaker. Min vana att ta en kopp kaffe och en dammsugare varje dag föddes på denna skola.
Biblioteket var härligt postmodernt. Förutom boklokalen, som var som det brukar vara, fanns ett loft där man kunde sitta och studera.
De år jag gick på detta gymnasium brukade jag och några kompisar sitta och leka med de 286:or som fanns i ett av grupprummen. Jag kände triumf när jag lärde mig ändra autoexec.bat och få meddelanden att dyka upp på skärmen när man startade datorn. Det andra året skapades en datorförening som i flera månader bara bestod av fyra personer, och de påstod att de ägde datorerna och ingen annan fick använda dem. När de av skolan hade fått stöd att köpa in en ny häftig dator som bara de använde uppstod en hel del ilska. Det tog skolan två månader innan man krävde att datorföreningen öppnades för alla. Hursomhelst var denna dator något enormt på sin tid: Intel 486 med 66 MHz och färgskärm. Man kunde spela Doom, något som i sig var helt magnifikt, och det rådde mycket glädje när datorn väl kunde användas av alla som så ville. Windows måste fortfarande startas från kommandoraden i DOS, något som idag kan tyckas rätt komiskt.
På gymnasiet i Ingeboda lärde jag också känna en mycket avslappnad individ, Patrik, och försökte ta intryck av hans lätt anarkistiska inställning till auktoriteter. När jag var över till honom några gånger insåg jag var attityden kom från: hans far var en riktig hårding som inte sällan skällde ut honom efter noter.
Det sista året på ett annat gymnasiet får bli ämnet för ett senare inlägg.
