Sverigedemokraterna i högstadiet
Det har varit en del ståhej om Sverigedemokraterna i media den senaste tiden. När jag växte upp orsakade de också en del ståhej, dock genom ombud, och händelsen inträffade när det var skolval i högstadiet.
Själva valet var ganska likt ett riktigt val. Man fick gå till elevrådsrummet, som var ett typiskt 80-talsrum, och först hämta valsedlar för att sedan ställa sig bakom en skärm och utöva sin rätt till valhemlighet. Just det där sistnämnda hölls det hårt på och klassföreståndaren hade instruerat oss att ta en valsedel för varje parti så att ingen skulle komma på vad man röstat på. Det sistnämnda hände i mindre nogräknade länder och där rådde gråt och tandagnisslan, så att principen var viktig rådde det inget tvivel om. Jag avslöjade i alla fall till en del kompisar att jag röstat på Vänsterpartiet och pga detta fick jag svara på en del moraliska frågor om diktatur och liknande.
När valresultatet kungjordes visade det sig att Sverigedemokraterna hade fått 8 procent. Det här ledde till en del diskussion och ovan nämnda klassföreståndare föreläste för oss om alla människors lika värde oberoende av hudfärg. Nicklas och Andreas tyckte det var töntigt och tillhörde troligen en av dem som hade röstat på SD.
8% var inte unikt utan verkade vara likadant för hela kommunen, så närmaste stora tidning skrev bekymrat om resultaten. Personligen var jag inte särskilt förvånad av SD:s framgångar i skolvalet, utan snarare att Centerpartiet fick runt 50%, men så växte jag ju också upp ute på landet. Generellt sett skulle nog de vuxna ha kunnat lugna sig lite om de fattat att eleverna inte alltid tog saker och ting, inklusive val, på glödande allvar.
Engelska
När jag var liten var engelska väldigt häftigt. En gång kom en av mina bröder in och rapporterade att Kenneth, en tjock kille som bodde lite längre upp på gatan, hade kommit och sjungit "Diggilo, diggiley" på engelska. Just engelskans häftighet var föga påverkad av engelskaundervisningen som skedde på töntig brittisk engelska (med diverse olika brytningar beroende på lärare). Man skulle ju tala amerikansk engelska!
Det här fenomenet har inte försvunnit. Engelska anses fortfarande häftigt bland många ungdomar, och en viss mängd engelska ska helt enkelt förekomma på nätet och i dagligt tal. Historiskt sett har väl samma sak förekommit med bl.a latin och franska, även om det inte var lika utbrett bland populasen (folk som säger att engelskan har tagit över borde titta på hur det var förut, som exempelvis att Uppsala Universitets logo är på latin).
Hursomhelst: en kille i högstadiet vid namn Andreas (inte fingerat) insisterade på att bli kallad "Andrew". Bara en sådan sak, liksom. Nu var inte kunskaperna alltid i linje med ambitionerna och en kille vid namn Lars blev retad för att han sagt "feck you".
Ibland funderar jag på vad som hade hänt om Tyskland hade vunnit andra världskriget. Hade tyska varit lika häftigt som engelska? Hade ungdomsgäng ropat "achtung" till varandra, och skulle folk säga att "han är rena führern på matte"? Det får vi aldrig veta, såtillvida vi inte lär oss åka till parallella universa där precis detta inträffat.
Det här fenomenet har inte försvunnit. Engelska anses fortfarande häftigt bland många ungdomar, och en viss mängd engelska ska helt enkelt förekomma på nätet och i dagligt tal. Historiskt sett har väl samma sak förekommit med bl.a latin och franska, även om det inte var lika utbrett bland populasen (folk som säger att engelskan har tagit över borde titta på hur det var förut, som exempelvis att Uppsala Universitets logo är på latin).
Hursomhelst: en kille i högstadiet vid namn Andreas (inte fingerat) insisterade på att bli kallad "Andrew". Bara en sådan sak, liksom. Nu var inte kunskaperna alltid i linje med ambitionerna och en kille vid namn Lars blev retad för att han sagt "feck you".
Ibland funderar jag på vad som hade hänt om Tyskland hade vunnit andra världskriget. Hade tyska varit lika häftigt som engelska? Hade ungdomsgäng ropat "achtung" till varandra, och skulle folk säga att "han är rena führern på matte"? Det får vi aldrig veta, såtillvida vi inte lär oss åka till parallella universa där precis detta inträffat.
En för alla, alla för en
Att göra bra saker för samhället var något som vi skulle börja med tidigt. Den första uppgiften jag minns (i lågstadiet) var dock något besynnerlig: vi skulle skriva brev till kungen och drottningen. Vår fascistiska lärare var också rojalist, och det var enormt viktigt att skriva på ett underdånigt och styltigt sätt. Handstilen måste vara fin och vi fick inte skriva saker som "hej hur mår du". Eftersom jag fullständigt saknar minne av vad jag skrev, antar jag att jag inte lärde mig något av det hela. Troligen var hela brevet i praktiken författat av läraren.
Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.
I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.
På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.
Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".
Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.
Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.
I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.
På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.
Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".
Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.
Fria aktiviteter
Jag nämnde fria aktiviteter (FA) i inlägget nedan. Fria aktiviteter var en form av ämnen man fick välja från en lista, men eftersom allting skulle ransoneras kunde man bara kryssa för fyra olika aktiviteter (enligt hur mycket man ville göra dem) och sedan vänta tills resultaten tillkännagavs. Det brukade gå till så att studierektorn, en mycket känslosam man, kom över och läste upp resultaten, och man fick välja en ny aktivitet varje halvår om jag minns rätt.
De saker man kunde välja inkluderade bl.a foto, skytte (luftgevär), maskinskrivning/data, matlagning och idrott. Jag tyckte det var obegripligt att någon skulle vilja syssla med mer idrott än de tre tråkiga timmar som avsatts för detta ämne varje vecka. Någon måste ha förtalat mig, för utan att ha gjort något ont fick jag en termin reda på att mina fria aktiviteter i ett halvår framåt skulle vara just idrott. Detta gjorde mig mycket illa till mods.
Som tur var kunde man byta om det fanns platser över. Jag gick till rektorn och bytte, och detta verkade vara något han var vad vid då det var kö till hans kontor. Just ämnet matlagning har jag för mig att jag hade flera gånger - man bakade en hel del, bl.a scones, muffins och "kladdkaka" (vilket nog är det sämsta namn som någonsin kommits på för ett bakverk). Vi hade en bister tant, Ella, som lärare, och jag minns att hon blev riktigt arg när Bengt och Per lekte med disklödder.
Foto var rätt kul, och det var något jag valde flera gånger. Förutom att springa runt och ta bilder på måfå, fick man framkalla både filmer och bilder. Det förstnämnda var rätt svårt eftersom man måste öppna filmkapseln och sedan trä på den på ett slags rulle, allt i totalt mörker, för att sedan lägga den i en burk med framkallningsvätska. Framkalla pappersbilder var lite lättare eftersom man i alla fall hade rött ljus att lysa upp med. Läraren var en man som nästan aldrig visade känslosamhet - Kalle Persson. Han var den lokale fotografen i Ödeskog och jag lyckades lära känna honom lite närmare genom att gå ned till fotoaffären och snacka. Tyvärr var han en mussla när det gällde andra ämnen så jag vet inte riktigt vilken syn han hade på tillvaron förutom vilka kameror och objektiv han gillade.
Skytte var ett bra ämne eftersom man kunde skjuta färdigt sin omgång och gå hem efter en halvtimme. Jag hade lite svårt med geväret i början och läraren, som var halvfascistisk och traditionell av sig, sade åt mig att "ge fan i avtryckaren".
Givetvis fanns det en form av "fria aktiviteter" som var obligatoriska, nämligen maskinskrivning. Detta måste man välja i sexan eller sjuan - men det har jag beskrivit förut.
Trots den fria karaktären infinner sig en känsla av grå tristess när jag tänker tillbaka på de här upplevelserna. Skolan var sällan särskilt inspirerande - inspiration i ett läroverk upplevde jag först på gymnasiet.
Regler och lagar
När högstadiet började var det en del som tog steget in i vuxenlivet genom att börja röka. Röka var en sådan där sak som vuxna sysslade med. Det var lite som kaffe: det verkade rätt obehagligt om man inte hade vant sig vid det, men när det väl var inövat var det den mest naturliga sak i världen. Att röka var också lite "häftigt" och inte något "snälla" människor sysslade med, så de som ville bättra på sin värstingimage kunde ganska lätt göra det genom att gå till rökrutan.
Rökrutan var ett område vid högstadiebyggnadens kortsidor. Det verkade på något sätt som om lärarna och ledningen för skolan ville göra allt för att inskränka företeelsen i tid och rum, för som jag minns det var rökrutan dels väldigt liten (typ fem gånger fem meter) och dels fick man bara röka där under en delmängd av rasterna.
När jag gick i mellanstadiet utmärkte sig en tjej, Kajsa, genom att dels vara ihop med den allmänt flummige Ivan (som var flera år äldre) och dels genom att sitta och röka med honom i rökrutan. Jag tror faktiskt hon begick ett regelbrott genom att göra något sådant på mellanstadiet. Reglerna var förstås inte nedskrivna utan man fick helt enkelt veta vad som gick för sig för att undvika standardstraffet: utskällning.
Det var en del andra regler också. Godis fick man inte äta någonstans under någon tidpunkt på skolan. Visst kan man tänka sig att man gick till skolgården en lördag för att äta medhavt lösgodis, men jag har en känsla av att man inte fick vara där då. Just närvaron på skolan verkade hårt kontrollerad; någon kille som hade slutat grundskolan men inte var så välintegrerad i gymnasiet kom ofta tillbaka till högstadiet för att hälsa på sina kompisar. Det fick han sluta med efter att han blivit bestämt avvisad av en lärare.
Man fick inte heller skolka vilket jag kanske kan förstå bättre eftersom de flesta troligen bara skulle gå till hälften av lektionerna annars. Ovannämnda Kajsa och hennes kompis Lena blev en gång ertappade av vår klassföreståndare i högstadiet för att begått detta regelbrott, och läraren tog till brösttoner:
- Menar ni att ni SKOLKADE från bildlektionen i fredags?!
Kajsa och Lena fick krypa till korset och erkänna sitt tilltag.
Kasta ägg på andra var inte heller tillåtet, men det var en sådan där sak som tenderade att inträffa. Magnus kastade ägg på Anders när det var den senares födelsedag, och fick som straff besöka rektor. Rektorn var inte där och Magnus gick hem, vilket föranledde en utskällning från klassföreståndaren några dagar senare. Rektorn själv skällde aldrig - han var en väldigt blid man som inte ens höjde rösten, så att som straff få gå till rektor var knappast något någon fruktade. Jag minns dock att jag instinktivt uppfattade att han var ledaren - när jag gick för att byta fria aktiviteter ett halvår framåt (det var många som gjort det) var det ganska nervöst att höra hans kallsinniga "jaha".
Tillbaka
Herr Busschauffören är tillbaka! Tack för alla som hjälpt till och stöttat under den tid vi varit borta, eller något. Eller jag vet inte. Hursomhelst, idag såg jag en nyhet om att Jan Helin försvarar en debattartikel Sverigedemokraterna fått införa i Aftonbladet:
Jag tycker dock Helin visar på en skrämmande undfallenhet från de goda krafterna och har några förslag på hur svensk demokrati ska förbättras för att inte falla offer för de hemskheter som inträffat i Danmark, Österrike med flera:
* Förbjud åsikter som avviker för mycket från det normala. Det normala bör definieras som "hälsosamt" för att inte inkludera majoritetsåsikter som vi idag vet är fel (som att läsa Der Stürmer för dagisbarn).
* Registrera alla åsikter i Sverige så att vi bättre kan förstå var odemokratiska åsikter finns och "stödåtgärder" därför bör sättas in.
* Sätt upp högtalare landet över som förkunnar fina, hederliga uppfattningar. Anti-rasism, jämställdhet och demokrati bör predikas dagligen så att flanörer kan höra dem och inte lockas till felaktiga idéer.
* Välj ut en god medborgare varje år och ge priset "Årets medborgare" till vederbörande. Priset bör gå till en person som gjort landet bättre. Organisera studiecirklar om personen i fråga.
* Låt alla medborgare mellan 18 och 65 år svara på instuderingsfrågor om rasism åtminstone en gång om året. Dessa studiedagar, som de bör kallas, bör organiseras av landstingen.
Det här tror jag kommer att göra stor skillnad!
