herrbusschaufforen

Högstadiet verkade häftigt när man gick just i låg- och mellanstadiet. Det fanns inga specifika klassrum där bara ens egen klass höll till, utan det var uppdelat i olika ämnen. Man måste lära sig gå mellan olika rum. Det var mer ansvar. Man fick börja lära sig så avancerade saker som ett andra språk (jag valde franska, men tyska fanns också. Spanska var för exotiskt för Ödeskog) och lektionerna i OÄ (orienteringsämnen) delades upp i NO (naturorientering) och SO (samhällsorientering). En del personer började röka och fick då hålla sig till rökrutan vid ena kortsidan av högskolebyggnaden. Och som om inte detta vore nog befann man sig i samma byggnad som rektorn.

Rektorn var ingen naturlig auktoritet. Jag och några kompisar var tvungna att gå till honom några gånger för att byta fria aktiviteter (det var inte särskilt fritt) och han verkade ganska ointresserad av det men hjälpte till med det man behövde. Han var en mycket mild och tyst man.

Men häftigast av allt var att högstadiet hade något kallat centralkapprummet. Varför förstår jag inte, det känns mer som en arkitektonisk detalj än något logiskt tvingande bara för att man gick i högstadiet. I detta rum fanns toaletter, en cafeteria (vilket var något nytt) och en liten amfiteater av trä. Det fanns också ett bibliotek. I biblioteket fanns en tegelsten om Hitler, "Universums öde - Datorernas Död" och "Telefonen i underjorden". Dessutom hade man stora uppslagsverk.

Slutligen blev jag och en kompis en gång utjagade från centralkapprummet av en representant för elevrådet, som identifierade oss som 5:or (hennes lillasyster gick i samma klass som oss). Hon sade bestämt:

- Vi ses i sjuan!

Detta var mycket förnedrande.