Ännu en galenskap

För några dagar sedan blev jag varnad om att höghuset jag jobbar i hade en anordning på framsidan som kastade ned is och andra grejer från taket, och medan detta pågick var entrén på framsidan stängd och det närmaste området märkt med tejp så att ingen skulle få något i huvudet och komma till skada. Det fick mig att återknyta till ett minne i lågstadiet när vår fascistiska lärare berättade att just en sådan skulle komma till vår skola. Den påstods heta "skylift" och var extremt farlig. Vi kunde i princip inte komma in eller ut ur någon av skolbyggnaderna, och skulle vi gå ut på fel sida så svävade vi i livsfara.

Jag tror de här erfarenheterna är anledningen att jag har så svårt för överdrivna uttalanden. Varför inte bara berätta att det finns en mojäng på någon sida av byggnaden som kan vara farlig om man kommer för nära, och se till att ha en del säkerhetsåtgärder så att ingen kommer i närheten? Varför hota med diverse hemskheter? Fruktade hon att ingen skulle bry sig om hennes uttalanden om hon inte var hotfull nog?

Jag bävade nästa dag när "skyliften" skulle göra våra liv osäkra. Givetvis hände ingenting. Ingen fick något i huvudet, men jag kände en massa onödig nervositet.

Ragnar och Ture

Då och då, mest som vikarie, dök Ragnar upp. Han var farfar åt bråkstaken Kalle Thelin men verkade själv mest ägna sig åt dragspel och tennis. Han var en figur med jobbig pondus som tidigare varit musik- och idrottslärare, och de få gånger vi hade honom tyckte jag alltid han var bisarr. Ett av de roligaste minnena var från en idrottslektion där vi var några stycken som skulle passa en rugbyboll mellan varandra och Ragnar. Varenda gång Ragnar kastade bollen ropade han (ungefär): "Åh hubba nå hebbe!"

En av mina bröder berättade också att de haft Ragnar som vikarie i bild, och hur han då hade ägnat flera minuter i början med att hälsa och ta alla i hand. De som inte sade sina namn tillräckligt tydligt fick skaka hand en gång till. För att sammanfatta skulle man kunna säga att Ragnar var hurtfrisk.

Ragnar gillade också att berätta om hur berest han var, och att han bl.a varit till Irland flera gånger. Överhuvudtaget verkade han ha ett väldigt självhävdelsebehov, och jag tror den plats han aspirerade på var som den ideologiske ledaren i Ödesskog.

Ture Nilsson var den sanne ideologiska ledaren. Han verkade driva runt på arbetsplatser, idrottsföreningar och affärer i Ödesskog för att sprida sina tankar om hur samhället skulle styras, och en av de få gånger jag kom i kontakt med honom pratade han nonstop om hur han ville styra den lokala skolan och bl.a ha vakter i korridorerna. Ture var en solklar vän av ordning, en sådan där person som kunde få för sig att skälla ut ungdomar för att de hade mössa på sig inomhus. Trots de ideologiska drömmarna blev det inte mer än några lokala slagord som sattes upp överallt, där det bl.a påpekades att Ödesskogsbor hejar på varandra. Någon politisk karriär gjorde aldrig Ture, och hans slagord lyckades inte förändra mycket.

Det påstods också att Ture var ute och gick med sin katt i koppel, men det håller jag för osannolikt. Jag har en hel del erfarenhet av katter, och jag tror inte det skulle gå så bra.

Gymnasiet

Jag vantrivdes i högstadiet av olika orsaker, så jag hade inga större förhoppningar på gymnasiet när jag väl skulle börja där. Men mina negativa förhoppningar kom på skam och det första året visade sig betydligt bättre än grundskolan någonsin skulle ha kunnat vara. Detta berodde bl.a på bra stämning i klassen, ingen mobbning (mot mig i alla fall) och modernare byggnader.

Eftersom jag gick på två olika gymnasier ska jag bara beskriva det första i detta inlägg. Jämfört med grundskolan i Ödesskog så var gymnasiet i Ingeboda nybyggt, med stora luftiga lokaler, mycket fönster och, mest intressant av allt, bättre mat och fika: även om grundskolan lär ha varit rätt bra matmässigt sett, hade den inte salladsbord och det urval av drycker man kunde få på gymnasiet. Jag började uppskatta salladsbordet från första stund och försökte alltid få tomater i dressing (tomater, rödlök, svartpeppar, olivolja och vinäger) innan de tog slut samt strimlad paprika. Faktum var att man kunde piffa upp nästan vilken maträtt som helst med sallad, så det var inte längre lika besvärande om dagens rätt var trist. Kaféet, som var professionellt skött snarare än öppnat av Elevrådet, hade förutom ett stort utbud drycker också diverse sötsaker. Min vana att ta en kopp kaffe och en dammsugare varje dag föddes på denna skola.

Biblioteket var härligt postmodernt. Förutom boklokalen, som var som det brukar vara, fanns ett loft där man kunde sitta och studera.

De år jag gick på detta gymnasium brukade jag och några kompisar sitta och leka med de 286:or som fanns i ett av grupprummen. Jag kände triumf när jag lärde mig ändra autoexec.bat och få meddelanden att dyka upp på skärmen när man startade datorn. Det andra året skapades en datorförening som i flera månader bara bestod av fyra personer, och de påstod att de ägde datorerna och ingen annan fick använda dem. När de av skolan hade fått stöd att köpa in en ny häftig dator som bara de använde uppstod en hel del ilska. Det tog skolan två månader innan man krävde att datorföreningen öppnades för alla. Hursomhelst var denna dator något enormt på sin tid: Intel 486 med 66 MHz och färgskärm. Man kunde spela Doom, något som i sig var helt magnifikt, och det rådde mycket glädje när datorn väl kunde användas av alla som så ville. Windows måste fortfarande startas från kommandoraden i DOS, något som idag kan tyckas rätt komiskt.

På gymnasiet i Ingeboda lärde jag också känna en mycket avslappnad individ, Patrik, och försökte ta intryck av hans lätt anarkistiska inställning till auktoriteter. När jag var över till honom några gånger insåg jag var attityden kom från: hans far var en riktig hårding som inte sällan skällde ut honom efter noter.

Det sista året på ett annat gymnasiet får bli ämnet för ett senare inlägg.

Sverigedemokraterna i högstadiet

Det har varit en del ståhej om Sverigedemokraterna i media den senaste tiden. När jag växte upp orsakade de också en del ståhej, dock genom ombud, och händelsen inträffade när det var skolval i högstadiet.

Själva valet var ganska likt ett riktigt val. Man fick gå till elevrådsrummet, som var ett typiskt 80-talsrum, och först hämta valsedlar för att sedan ställa sig bakom en skärm och utöva sin rätt till valhemlighet. Just det där sistnämnda hölls det hårt på och klassföreståndaren hade instruerat oss att ta en valsedel för varje parti så att ingen skulle komma på vad man röstat på. Det sistnämnda hände i mindre nogräknade länder och där rådde gråt och tandagnisslan, så att principen var viktig rådde det inget tvivel om. Jag avslöjade i alla fall till en del kompisar att jag röstat på Vänsterpartiet och pga detta fick jag svara på en del moraliska frågor om diktatur och liknande.

När valresultatet kungjordes visade det sig att Sverigedemokraterna hade fått 8 procent. Det här ledde till en del diskussion och ovan nämnda klassföreståndare föreläste för oss om alla människors lika värde oberoende av hudfärg. Nicklas och Andreas tyckte det var töntigt och tillhörde troligen en av dem som hade röstat på SD.

8% var inte unikt utan verkade vara likadant för hela kommunen, så närmaste stora tidning skrev bekymrat om resultaten. Personligen var jag inte särskilt förvånad av SD:s framgångar i skolvalet, utan snarare att Centerpartiet fick runt 50%, men så växte jag ju också upp ute på landet. Generellt sett skulle nog de vuxna ha kunnat lugna sig lite om de fattat att eleverna inte alltid tog saker och ting, inklusive val, på glödande allvar.

Engelska

När jag var liten var engelska väldigt häftigt. En gång kom en av mina bröder in och rapporterade att Kenneth, en tjock kille som bodde lite längre upp på gatan, hade kommit och sjungit "Diggilo, diggiley" på engelska. Just engelskans häftighet var föga påverkad av engelskaundervisningen som skedde på töntig brittisk engelska (med diverse olika brytningar beroende på lärare). Man skulle ju tala amerikansk engelska!

Det här fenomenet har inte försvunnit. Engelska anses fortfarande häftigt bland många ungdomar, och en viss mängd engelska ska helt enkelt förekomma på nätet och i dagligt tal. Historiskt sett har väl samma sak förekommit med bl.a latin och franska, även om det inte var lika utbrett bland populasen (folk som säger att engelskan har tagit över borde titta på hur det var förut, som exempelvis att Uppsala Universitets logo är på latin).

Hursomhelst: en kille i högstadiet vid namn Andreas (inte fingerat) insisterade på att bli kallad "Andrew". Bara en sådan sak, liksom. Nu var inte kunskaperna alltid i linje med ambitionerna och en kille vid namn Lars blev retad för att han sagt "feck you".

Ibland funderar jag på vad som hade hänt om Tyskland hade vunnit andra världskriget. Hade tyska varit lika häftigt som engelska? Hade ungdomsgäng ropat "achtung" till varandra, och skulle folk säga att "han är rena führern på matte"? Det får vi aldrig veta, såtillvida vi inte lär oss åka till parallella universa där precis detta inträffat.

En för alla, alla för en

Att göra bra saker för samhället var något som vi skulle börja med tidigt. Den första uppgiften jag minns (i lågstadiet) var dock något besynnerlig: vi skulle skriva brev till kungen och drottningen. Vår fascistiska lärare var också rojalist, och det var enormt viktigt att skriva på ett underdånigt och styltigt sätt. Handstilen måste vara fin och vi fick inte skriva saker som "hej hur mår du". Eftersom jag fullständigt saknar minne av vad jag skrev, antar jag att jag inte lärde mig något av det hela. Troligen var hela brevet i praktiken författat av läraren.

Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.

I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.

På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.

Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".

Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.

Fria aktiviteter

Jag nämnde fria aktiviteter (FA) i inlägget nedan. Fria aktiviteter var en form av ämnen man fick välja från en lista, men eftersom allting skulle ransoneras kunde man bara kryssa för fyra olika aktiviteter (enligt hur mycket man ville göra dem) och sedan vänta tills resultaten tillkännagavs. Det brukade gå till så att studierektorn, en mycket känslosam man, kom över och läste upp resultaten, och man fick välja en ny aktivitet varje halvår om jag minns rätt.

De saker man kunde välja inkluderade bl.a foto, skytte (luftgevär), maskinskrivning/data, matlagning och idrott. Jag tyckte det var obegripligt att någon skulle vilja syssla med mer idrott än de tre tråkiga timmar som avsatts för detta ämne varje vecka. Någon måste ha förtalat mig, för utan att ha gjort något ont fick jag en termin reda på att mina fria aktiviteter i ett halvår framåt skulle vara just idrott. Detta gjorde mig mycket illa till mods.

Som tur var kunde man byta om det fanns platser över. Jag gick till rektorn och bytte, och detta verkade vara något han var vad vid då det var kö till hans kontor. Just ämnet matlagning har jag för mig att jag hade flera gånger - man bakade en hel del, bl.a scones, muffins och "kladdkaka" (vilket nog är det sämsta namn som någonsin kommits på för ett bakverk). Vi hade en bister tant, Ella, som lärare, och jag minns att hon blev riktigt arg när Bengt och Per lekte med disklödder.

Foto var rätt kul, och det var något jag valde flera gånger. Förutom att springa runt och ta bilder på måfå, fick man framkalla både filmer och bilder. Det förstnämnda var rätt svårt eftersom man måste öppna filmkapseln och sedan trä på den på ett slags rulle, allt i totalt mörker, för att sedan lägga den i en burk med framkallningsvätska. Framkalla pappersbilder var lite lättare eftersom man i alla fall hade rött ljus att lysa upp med. Läraren var en man som nästan aldrig visade känslosamhet - Kalle Persson. Han var den lokale fotografen i Ödeskog och jag lyckades lära känna honom lite närmare genom att gå ned till fotoaffären och snacka. Tyvärr var han en mussla när det gällde andra ämnen så jag vet inte riktigt vilken syn han hade på tillvaron förutom vilka kameror och objektiv han gillade.

Skytte var ett bra ämne eftersom man kunde skjuta färdigt sin omgång och gå hem efter en halvtimme. Jag hade lite svårt med geväret i början och läraren, som var halvfascistisk och traditionell av sig, sade åt mig att "ge fan i avtryckaren".

Givetvis fanns det en form av "fria aktiviteter" som var obligatoriska, nämligen maskinskrivning. Detta måste man välja i sexan eller sjuan - men det har jag beskrivit förut.

Trots den fria karaktären infinner sig en känsla av grå tristess när jag tänker tillbaka på de här upplevelserna. Skolan var sällan särskilt inspirerande - inspiration i ett läroverk upplevde jag först på gymnasiet.

Regler och lagar

När högstadiet började var det en del som tog steget in i vuxenlivet genom att börja röka. Röka var en sådan där sak som vuxna sysslade med. Det var lite som kaffe: det verkade rätt obehagligt om man inte hade vant sig vid det, men när det väl var inövat var det den mest naturliga sak i världen. Att röka var också lite "häftigt" och inte något "snälla" människor sysslade med, så de som ville bättra på sin värstingimage kunde ganska lätt göra det genom att gå till rökrutan.

Rökrutan var ett område vid högstadiebyggnadens kortsidor. Det verkade på något sätt som om lärarna och ledningen för skolan ville göra allt för att inskränka företeelsen i tid och rum, för som jag minns det var rökrutan dels väldigt liten (typ fem gånger fem meter) och dels fick man bara röka där under en delmängd av rasterna.

När jag gick i mellanstadiet utmärkte sig en tjej, Kajsa, genom att dels vara ihop med den allmänt flummige Ivan (som var flera år äldre) och dels genom att sitta och röka med honom i rökrutan. Jag tror faktiskt hon begick ett regelbrott genom att göra något sådant på mellanstadiet. Reglerna var förstås inte nedskrivna utan man fick helt enkelt veta vad som gick för sig för att undvika standardstraffet: utskällning.

Det var en del andra regler också. Godis fick man inte äta någonstans under någon tidpunkt på skolan. Visst kan man tänka sig att man gick till skolgården en lördag för att äta medhavt lösgodis, men jag har en känsla av att man inte fick vara där då. Just närvaron på skolan verkade hårt kontrollerad; någon kille som hade slutat grundskolan men inte var så välintegrerad i gymnasiet kom ofta tillbaka till högstadiet för att hälsa på sina kompisar. Det fick han sluta med efter att han blivit bestämt avvisad av en lärare.

Man fick inte heller skolka vilket jag kanske kan förstå bättre eftersom de flesta troligen bara skulle gå till hälften av lektionerna annars. Ovannämnda Kajsa och hennes kompis Lena blev en gång ertappade av vår klassföreståndare i högstadiet för att begått detta regelbrott, och läraren tog till brösttoner:
- Menar ni att ni SKOLKADE från bildlektionen i fredags?!
Kajsa och Lena fick krypa till korset och erkänna sitt tilltag.

Kasta ägg på andra var inte heller tillåtet, men det var en sådan där sak som tenderade att inträffa. Magnus kastade ägg på Anders när det var den senares födelsedag, och fick som straff besöka rektor. Rektorn var inte där och Magnus gick hem, vilket föranledde en utskällning från klassföreståndaren några dagar senare. Rektorn själv skällde aldrig - han var en väldigt blid man som inte ens höjde rösten, så att som straff få gå till rektor var knappast något någon fruktade. Jag minns dock att jag instinktivt uppfattade att han var ledaren - när jag gick för att byta fria aktiviteter ett halvår framåt (det var många som gjort det) var det ganska nervöst att höra hans kallsinniga "jaha".

Tillbaka

Herr Busschauffören är tillbaka! Tack för alla som hjälpt till och stöttat under den tid vi varit borta, eller något. Eller jag vet inte. Hursomhelst, idag såg jag en nyhet om att Jan Helin försvarar en debattartikel Sverigedemokraterna fått införa i Aftonbladet:

Aftonbladet tar debatt med SD

Jag tycker dock Helin visar på en skrämmande undfallenhet från de goda krafterna och har några förslag på hur svensk demokrati ska förbättras för att inte falla offer för de hemskheter som inträffat i Danmark, Österrike med flera:

* Förbjud åsikter som avviker för mycket från det normala. Det normala bör definieras som "hälsosamt" för att inte inkludera majoritetsåsikter som vi idag vet är fel (som att läsa Der Stürmer för dagisbarn).
* Registrera alla åsikter i Sverige så att vi bättre kan förstå var odemokratiska åsikter finns och "stödåtgärder" därför bör sättas in.
* Sätt upp högtalare landet över som förkunnar fina, hederliga uppfattningar. Anti-rasism, jämställdhet och demokrati bör predikas dagligen så att flanörer kan höra dem och inte lockas till felaktiga idéer.
* Välj ut en god medborgare varje år och ge priset "Årets medborgare" till vederbörande. Priset bör gå till en person som gjort landet bättre. Organisera studiecirklar om personen i fråga.
* Låt alla medborgare mellan 18 och 65 år svara på instuderingsfrågor om rasism åtminstone en gång om året. Dessa studiedagar, som de bör kallas, bör organiseras av landstingen.

Det här tror jag kommer att göra stor skillnad!

Gnäll från Herr Busschauffören

I samband med den här Anna Anka-historien kollade jag upp lite vanliga bloggar och den svenska bloggosfären bredde än en gång ut sig inför mina ögon. Det är rätt kul att så många har sina egna hemsidor (för det är det det är, egentligen) och skriver av sig, men när jag ser vad som är populära bloggar blir jag alltid lätt beklämd.

Jag tänker inte nämna namn, men det här verkar vara framgångskoncept i det avlånga landet om man är tjej:

* Man ska vara väldigt ung.
* Man ska skriva om mode och smink.
* Hälften av det man skriver bör vara engelska kortkommentarer i stil med "love it huh" eller "I'm great" (extrapoäng om man använder ´ istället för ')
* Mängder av bilder på kläder, stövlar och väskor.
* Mycket bilder på en själv med diverse korta kommentarer.
* Man ska skriva om sina vänner som om det vore helt självklart vilka de är (Cissi och Elin är redan över på förfest, shit alltså)

Antingen detta, eller så är man kille och driver en trist högerblogg där man skriver om det höga skattetrycket i Sverige (och länkar till Johan Norberg och Johnny Munkhammar). Eller så driver man en okommenterad fotoblogg där diverse olika personer lämnar spirituella kommentarer som "snygg bild det är väl canon d50 du använder mvh anders".

Eller så bloggar man som Herr Busschauffören och är en trist, gnällig liten typ. Den riktiga Herr Busschauffören är dock alltid glad, ett trevligt personlighetsdrag som jag någon gång ska berätta mer om. Han hälsar dessutom alltid med "Häj".

Ett viktigt brev

Inre resa, mod och väcka upp andra.
Tex kring moraliska problem. Sexuellt utnyttjande, trafficking, vd lönerna, staliga löner och inkompetens, unga nyliberaler som misstror arbetarklassen pga jantemoral (men det är väl medelklassmoral= hindra utveckling för helheten), alternativa synsätt och naturligtvis moralfrågorna. Inte ens de senare diskuteras ju i Sverige (jfr med USA:s abort etc).
Det är ju den viktigaste resan. Ta in och bli 1 med det själv för att förändras och prövas själv. Tex motverka sin inre ulv som hånleer mot alternativa synsätt och då öppnar mot ondska (bidra till lögn och mord, inte sanning och kärlek). Märk självprojicering vs tvärtom, omkompromissbar sanningslidelse (se tex bibeln eller dammpadda).


Jag tror det Här är det bästa, jag läst på Mycket länge. Framförallt har jag nått insikten om Det, som kanske bara kan komma till en natürlich om man låter bli att vara så typiskt svensk: man lär så länge man lever. Det finns fôlk till allt.
(Nu åker Herr Busschauffören bort några veckor. Bloggen går, i Stå)

Ödesskog på 2000-talet

En dag när jag nästan var färdig med mina universitetsstudier (någon gång 2004, om jag minns rätt), besökte jag föräldrahemmet i Ödesskog och passade samtidigt på att gå till skolan och kolla. Jag hade inte varit där sedan jag slutade, framförallt för att jag kände ett krypande obehag mot att gå in på gården. Det där hade dock släppt ganska mycket och jag gick in i lågstadiet för att kolla. Korridoren var sig ganska lik, kanske något mindre sunkig eftersom bl.a toaletterna verkade ha rustats upp. Krokar för barnens jackor gick i samma stil som vanligt, men de såg också lite blankare ut. Under krokarna satt papperslappar med elevernas namn.

Det här är alltså Ödesskog på 2000-talet. Jag såg att Ali och Nadja hade varsin krok. Det där förekom överhuvudtaget inte när jag var liten. Jag noterade också när jag satt på bussen att en tjej hade en schal eller huvudduk på sig. Troligen är undervisningen mer anpassad för en mindre etniskt homogen grupp i skolan - det är liksom svårt att tänka sig att muslimer glatt går med på negativa omdömen om sin religion.

År 2008 gick jag tillbaka till skolan ännu en gång. En ung lärarinna kom fram och frågade vad jag gjorde där, och jag förklarade mitt nostalgiska ärende, vilket hon tyckte var roligt. Jag tittade runt lite och noterade att det fanns en hel del böcker om Kina och Indien där, länderna som bara sågs som hopplösa u-länder när jag växte upp. Sedan gick jag till högstadiebyggnaden och såg att alla arbeten vi brukade skriva för hand nu skrevs i Word (med rak högermarginal, faktiskt) och sattes upp på väggen. Det jag såg handlade om slaviska länder och någon hade skrivit att ett visst land haft hög tillväxt efter att ha infört marknadsekonomi efter kalla kriget. När jag gick i skolan pågick fortfarande kalla kriget. Tillväxt hörde jag sällan talas om.

Andlig spis

Livsåskådning, eller i alla fall institutioner för sådan, påverkade livet en hel del i Ödeskog. Dels hade jag ju en lärare i lågstadiet som berättade om att Jesus bodde i våra hjärtan, och sade "änglar änglar änglar" en gång en kille, Nicklas, fick för sig att svära. En pastor vid namn Kalle Melin dök upp på skolan vid jämna mellanrum, och vi var också ned till baptistkyrkan där han huserade för att bli predikade för. Jag minns lite komik i samband med det sistnämnda:

Vi lyssnade inom loppet av en vecka på två predikningar, och det lustiga var att de innehöll samma metafor. Jag antar att folk på kyrkan tyckte den var väldigt fiffig: "När jag köper en ny bil eller traktor, läser jag alltid brukshandvisningen först. På samma sätt finns det en brukshandvisning för livet - Bibeln." På vilket Fredrik, som satt bredvid mig, sade: "Vad är det för idiot som läser brukshandvisningen när han ska köra bil?"

Nu var inte Melins baptistkyrka den enda. Det fanns också en pingstkyrka, en missionskyrka och så förstås Svenska Kyrkan. Den sistnämnda var väl som alla andra kyrkor har en tendens att vara: dammig, trist och med gamla träbänkar som man stänga med ett högt ekande och ödsligt ljud.

Sedan fick vi inför varje jul gå på en form av teater där det berättades om Jesusbarnet. Det där kunde man snart utantill. Kejsar Augustus hade stiftat om skatteskrivning, etc etc. Jag hade ingen aning om vad skatteskrivning var, och ingen brydde sig om att förklara det heller. Märta med dubbelhakan spelade orgel och Birgitta Magnusson, som uttalade sje-ljud på stockholmskt sätt, läste väldigt allvarligt upp budskapet.

I högstadiet hade vi en lärare som klassföreståndare som inte visade sina religiösa sympatier öppet i början. Hon var ganska gammal och lärde oss saker som att alla är lika mycket oavsett vilken färg de har, demokrati är bra (den i Sverige är bäst) och att man inte ska hamna i fel sällskap. I åttan lärde vi oss om kristendomen vilket kan tyckas märkligt sedan den ältats sedan lågstadiet, men vi gick i alla fall till Melins baptistkyrka igen. Han upplyste oss om att islam är ingen vidare religion för om man stjäl något får man handen avhuggen. Jag förstod att klassföreståndaren höll med om detta.

På något sätt var religionen en väldigt mondän del av livet. I de nedre tonåren hade jag en del obehagliga syner och mentala tillstånd, men jag kopplade dem aldrig till den mentala spisen i Ödesskog. Kyrkan var en del av livet på ungefär samma sätt som vaktmästaren Karl eller Konsum-affären var det.

Men vad man än tyckte om det har jag också en del positiva minnen av den kulturella bakgrunden jag växte upp i. Det var ganska fint och rogivande att sjunga "Nu blomstertid nu kommer" och gå i (baptist)kyrkan på avslutningen. Kanske var det för att avslutningen var befriande, men jag gillade också stämningen.

Jag ska slutligen erkänna att jag, i jämförelse med vad som är standard bl.a i mitt "främmande land" och USA, tycker en del av omgivningarna i Ödesskog är väldigt vackra. Man vet bara vad man har när har jämfört, och jag önskar att jag hade uppskattat de där miljöerna mer som liten. Baptistkyrkan ligger upp för en backe i en kurva, och kallas Björkkullekyrkan. Mycket senare i livet, bara för några år sedan, var jag uppe där och tog en bild i aftonsolen. Det var förunderligt vackert. Hela Ödesskog är som en stor skogspark med sömniga villaområden, aftonsol, den där kommunala stämningen från 70-talet med treplanshus med plattak. Men det är förstås också Kalle Thelin, jantelag och ungdomsfylla.

Jodå, s'att, men dä...

Jag läser framförallt BBC för att få i mig nyheter, men tittar också in på DN med jämna mellanrum. Där hittar jag ibland nyheter där t.om kontexten är oförståelig. Jag har varit borta för länge verkar det som, men hursomhelst läste jag om att en svensk kvinna vid namn Anna Anka tydligen medverkar i en amerikansk dokusåpa för hemmafruar. (Redan här känns det ganska extraterrestriellt för mig)

Tydligen har hon väckt en hel del upprördhet (tips: stäng av TV:n om du lätt blir upprörd) och idag hittade jag en artikel skriven av henne, som kan läsas här:

Anna Anka: Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor

På ett sätt är det rätt kul för att se vanliga fördomar om Sverige och USA: Amerikaner blir aldrig avundsjuka, starkt driv finns bara i landet i väst, jantelagen osv. Visst, det är många skillnader mellan Sverige, USA och ävenså det land jag uppehåller mig i. Det finns bl.a starkare könsroller och mer tydliga regler för vem som ska betala notan och så, och det där får man förhålla sig till. Men sedan undrar jag om det är mer än kul, helt enkelt ett exempel på stor humor. För inte kan väl fru Anka helt seriöst mena följande:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

"Förstår ni hur förbannad man blir när man lägger ner enorma summor på gräsmattorna och trädgårdsmästarna [illegala mexikaner] sedan förstör det jag plöjt ner 100000-tals kronor i?. Det är väl inte konstigt att man blir rasande och skäller ut dem. Men jag förnedrar dem inte. "

"Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

I landet där jag bor tjatar föräldrarna på att döttrar ska få fin utbilning, men även de kan alltså lära sig mycket här. Jag tror på idrottskillarna som framtidens intellektuella klass!

Notering: Det hör inte hemma i det ursprungliga inlägget, men det här med att göra helt vansinniga generaliseringar verkar vara ett viktigt retoriskt grepp för många. Jag tror också det kan vara en maktstrategi. Tänk på det om du vill ha makt: generalisera mycket.

Saker i lågstadiet: Vrede

Några saker jag drar mig i minnes från lågstadiet:

* Refaat El-Sayed. Jag var för liten för att förstå vad det hela rörde sig om, men jag kände till namnet Fermenta och att han pratade med en väldigt underlig röst, ungefär som att han hade tappat stora delar av den. Vår fascistiska lärare lät berätta att det var farligt att viska eftersom stämbanden då kunde slå knut på sig själva, och att Refaat El-Sayed hade gjort just det. Jag trodde henne på den tiden, ännu ett exempel på vardagsabsurditet.

* En dag kom Malin och Anna och skrattade glatt. De berättade för mig att Jonas Rinder skulle få gå om ettan, och hur komiskt det var. Jag minns faktiskt inte vad jag kände. Jag har en svag minnesbild att jag tog det hela utan så mycket känslor alls, och gick nedåt skolgården.

* En dag ville läraren att vi skulle måla kyrkfönster. Det var rätt kul och ganska enkelt - diverse färgade mönster på ett papper. Hon gav strikta order om att vi måste måla på rätt ledd, vilket i detta fall var som ett vanligt A4 eller en bok, dvs. med höjden större än bredden. Malin gjorde fel och målade på andra ledden. När detta upptäcktes och kyrkfönstrena skulle sättas upp på väggen fick läraren frispel. Hon skällde ohämmat på Malin. När vi gick ut för att ta på oss jackorna gick hon fram till Malin och fortsatte skälla. Malin stod där med tårar i ögonen. Jag kände mig aningen nervös. Jag tror att det var händelser som denna som gjorde att jag aldrig fick en bra känsla för vad som var rimlig ilska i olika situationer.

* Det var synd om Peter. Han kunde inte läsa så bra, så han gick till speciallärare. Ofta glömde han stänga dörren efter sig, och vår härliga lärare sade "nästa gång frågar vi om Peter har en stör i baken eftersom han aldrig stänger dörren!" och fnissade. Nästa gång Peter gick ut och glömde stänga dörren sade hon mycket riktigt:
- Peter, har du en stör i baken?
Peter sade förvånat "va" och resten av klassen var moltyst, utan tillstymmelse till skratt. Läraren fnissade och tittade på oss. Eftersom ingen började skratta antar jag att hon började skälla på honom istället, men minnesbilden stannar vid denna tystnad.

* Precis innan jul hade vi ritat diverse olika julbilder. Jag hade instruerats att rita en med texten "jag väntar på att jesusbarnet ska komma tillbaka" så jag ritade en liten krubba med ett barn i. När vi var färdiga dagen innan julavslutningen sade hon till mig med ett lätt leende:
- Du har visst inte lagt ned din teckning i bänken.
- Nej, det har jag inte, sade jag och skrattade.
- MEN GÖR DET DÅ! skrek hon, och skällde en mening som jag inte minns. Sedan slutade lektionen.

* En dag skulle en elev i en annan klass komma över till vår för att få lite ordentlig hyfs på sig. Eleven, Martin, skulle bara ha räknat två mattetal under en vecka och därför behöva en uppsträckning. Vår lärare varnade oss för att hon kanske skulle skrika på honom, men att det inte skulle påverka oss och att vi därför inte behövde vara rädda. När han väl kom och började räkna var hon ganska sträng, men några skrik blev det inte. Det var jag tacksam för.

* En gång fick jag en formidabel utskällning av läraren efter att ha missförstått en order som hon sagt tre gånger. Några månader senare i matan sade hon en sak till mig som jag inte förstod, och sade även denna gång ordern tre gånger. Denna gång förstod jag dock efter tredje gången, och hon lugnade ned sig.

* Under sista året ramlade läraren och bröt benet, så vi slapp henne i två månader. Det var en enorm känsla av befrielse, som jag vet att de flesta delade. Vi hade en vikarie som sades vara sträng, men det bekom oss inte alls eftersom hon aldrig exploderade eller var sarkastisk mot oss. När de två månaderna var över gick rykten: Birgitta (som hon hette, i fingerad form) var tillbaka. Jag ville inte tro det. Jag sade till Anna, som vidarebefordrat ryktet, att det väl ändå var falskt. Men dagen efter var hon tillbaka och vi fick stå ut med fascistregimen i ett halvår till.

RSS 2.0