herrbusschaufforen

För några dagar sedan blev jag varnad om att höghuset jag jobbar i hade en anordning på framsidan som kastade ned is och andra grejer från taket, och medan detta pågick var entrén på framsidan stängd och det närmaste området märkt med tejp så att ingen skulle få något i huvudet och komma till skada. Det fick mig att återknyta till ett minne i lågstadiet när vår fascistiska lärare berättade att just en sådan skulle komma till vår skola. Den påstods heta "skylift" och var extremt farlig. Vi kunde i princip inte komma in eller ut ur någon av skolbyggnaderna, och skulle vi gå ut på fel sida så svävade vi i livsfara.

Då och då, mest som vikarie, dök Ragnar upp. Han var farfar åt bråkstaken Kalle Thelin men verkade själv mest ägna sig åt dragspel och tennis. Han var en figur med jobbig pondus som tidigare varit musik- och idrottslärare, och de få gånger vi hade honom tyckte jag alltid han var bisarr. Ett av de roligaste minnena var från en idrottslektion där vi var några stycken som skulle passa en rugbyboll mellan varandra och Ragnar. Varenda gång Ragnar kastade bollen ropade han (ungefär): "Åh hubba nå hebbe!"

Jag vantrivdes i högstadiet av olika orsaker, så jag hade inga större förhoppningar på gymnasiet när jag väl skulle börja där. Men mina negativa förhoppningar kom på skam och det första året visade sig betydligt bättre än grundskolan någonsin skulle ha kunnat vara. Detta berodde bl.a på bra stämning i klassen, ingen mobbning (mot mig i alla fall) och modernare byggnader.

Det har varit en del ståhej om Sverigedemokraterna i media den senaste tiden. När jag växte upp orsakade de också en del ståhej, dock genom ombud, och händelsen inträffade när det var skolval i högstadiet.

När jag var liten var engelska väldigt häftigt. En gång kom en av mina bröder in och rapporterade att Kenneth, en tjock kille som bodde lite längre upp på gatan, hade kommit och sjungit "Diggilo, diggiley" på engelska. Just engelskans häftighet var föga påverkad av engelskaundervisningen som skedde på töntig brittisk engelska (med diverse olika brytningar beroende på lärare). Man skulle ju tala amerikansk engelska!

Det här fenomenet har inte försvunnit. Engelska anses fortfarande häftigt bland många ungdomar, och en viss mängd engelska ska helt enkelt förekomma på nätet och i dagligt tal. Historiskt sett har väl samma sak förekommit med bl.a latin och franska, även om det inte var lika utbrett bland populasen (folk som säger att engelskan har tagit över borde titta på hur det var förut, som exempelvis att Uppsala Universitets logo är på latin).

Hursomhelst: en kille i högstadiet vid namn Andreas (inte fingerat) insisterade på att bli kallad "Andrew". Bara en sådan sak, liksom. Nu var inte kunskaperna alltid i linje med ambitionerna och en kille vid namn Lars blev retad för att han sagt "feck you".

Ibland funderar jag på vad som hade hänt om Tyskland hade vunnit andra världskriget. Hade tyska varit lika häftigt som engelska? Hade ungdomsgäng ropat "achtung" till varandra, och skulle folk säga att "han är rena führern på matte"? Det får vi aldrig veta, såtillvida vi inte lär oss åka till parallella universa där precis detta inträffat.

Att göra bra saker för samhället var något som vi skulle börja med tidigt. Den första uppgiften jag minns (i lågstadiet) var dock något besynnerlig: vi skulle skriva brev till kungen och drottningen. Vår fascistiska lärare var också rojalist, och det var enormt viktigt att skriva på ett underdånigt och styltigt sätt. Handstilen måste vara fin och vi fick inte skriva saker som "hej hur mår du". Eftersom jag fullständigt saknar minne av vad jag skrev, antar jag att jag inte lärde mig något av det hela. Troligen var hela brevet i praktiken författat av läraren.

Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.

I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.

På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.

Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".

Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.

Jag nämnde fria aktiviteter (FA) i inlägget nedan. Fria aktiviteter var en form av ämnen man fick välja från en lista, men eftersom allting skulle ransoneras kunde man bara kryssa för fyra olika aktiviteter (enligt hur mycket man ville göra dem) och sedan vänta tills resultaten tillkännagavs. Det brukade gå till så att studierektorn, en mycket känslosam man, kom över och läste upp resultaten, och man fick välja en ny aktivitet varje halvår om jag minns rätt.

När högstadiet började var det en del som tog steget in i vuxenlivet genom att börja röka. Röka var en sådan där sak som vuxna sysslade med. Det var lite som kaffe: det verkade rätt obehagligt om man inte hade vant sig vid det, men när det väl var inövat var det den mest naturliga sak i världen. Att röka var också lite "häftigt" och inte något "snälla" människor sysslade med, så de som ville bättra på sin värstingimage kunde ganska lätt göra det genom att gå till rökrutan.

Herr Busschauffören är tillbaka! Tack för alla som hjälpt till och stöttat under den tid vi varit borta, eller något. Eller jag vet inte. Hursomhelst, idag såg jag en nyhet om att Jan Helin försvarar en debattartikel Sverigedemokraterna fått införa i Aftonbladet:

I samband med den här Anna Anka-historien kollade jag upp lite vanliga bloggar och den svenska bloggosfären bredde än en gång ut sig inför mina ögon. Det är rätt kul att så många har sina egna hemsidor (för det är det det är, egentligen) och skriver av sig, men när jag ser vad som är populära bloggar blir jag alltid lätt beklämd.

Inre resa, mod och väcka upp andra.
Tex kring moraliska problem. Sexuellt utnyttjande, trafficking, vd lönerna, staliga löner och inkompetens, unga nyliberaler som misstror arbetarklassen pga jantemoral (men det är väl medelklassmoral= hindra utveckling för helheten), alternativa synsätt och naturligtvis moralfrågorna. Inte ens de senare diskuteras ju i Sverige (jfr med USA:s abort etc).
Det är ju den viktigaste resan. Ta in och bli 1 med det själv för att förändras och prövas själv. Tex motverka sin inre ulv som hånleer mot alternativa synsätt och då öppnar mot ondska (bidra till lögn och mord, inte sanning och kärlek). Märk självprojicering vs tvärtom, omkompromissbar sanningslidelse (se tex bibeln eller dammpadda).

En dag när jag nästan var färdig med mina universitetsstudier (någon gång 2004, om jag minns rätt), besökte jag föräldrahemmet i Ödesskog och passade samtidigt på att gå till skolan och kolla. Jag hade inte varit där sedan jag slutade, framförallt för att jag kände ett krypande obehag mot att gå in på gården. Det där hade dock släppt ganska mycket och jag gick in i lågstadiet för att kolla. Korridoren var sig ganska lik, kanske något mindre sunkig eftersom bl.a toaletterna verkade ha rustats upp. Krokar för barnens jackor gick i samma stil som vanligt, men de såg också lite blankare ut. Under krokarna satt papperslappar med elevernas namn.

Det här är alltså Ödesskog på 2000-talet. Jag såg att Ali och Nadja hade varsin krok. Det där förekom överhuvudtaget inte när jag var liten. Jag noterade också när jag satt på bussen att en tjej hade en schal eller huvudduk på sig. Troligen är undervisningen mer anpassad för en mindre etniskt homogen grupp i skolan - det är liksom svårt att tänka sig att muslimer glatt går med på negativa omdömen om sin religion.

År 2008 gick jag tillbaka till skolan ännu en gång. En ung lärarinna kom fram och frågade vad jag gjorde där, och jag förklarade mitt nostalgiska ärende, vilket hon tyckte var roligt. Jag tittade runt lite och noterade att det fanns en hel del böcker om Kina och Indien där, länderna som bara sågs som hopplösa u-länder när jag växte upp. Sedan gick jag till högstadiebyggnaden och såg att alla arbeten vi brukade skriva för hand nu skrevs i Word (med rak högermarginal, faktiskt) och sattes upp på väggen. Det jag såg handlade om slaviska länder och någon hade skrivit att ett visst land haft hög tillväxt efter att ha infört marknadsekonomi efter kalla kriget. När jag gick i skolan pågick fortfarande kalla kriget. Tillväxt hörde jag sällan talas om.

Livsåskådning, eller i alla fall institutioner för sådan, påverkade livet en hel del i Ödeskog. Dels hade jag ju en lärare i lågstadiet som berättade om att Jesus bodde i våra hjärtan, och sade "änglar änglar änglar" en gång en kille, Nicklas, fick för sig att svära. En pastor vid namn Kalle Melin dök upp på skolan vid jämna mellanrum, och vi var också ned till baptistkyrkan där han huserade för att bli predikade för. Jag minns lite komik i samband med det sistnämnda:

Vi lyssnade inom loppet av en vecka på två predikningar, och det lustiga var att de innehöll samma metafor. Jag antar att folk på kyrkan tyckte den var väldigt fiffig: "När jag köper en ny bil eller traktor, läser jag alltid brukshandvisningen först. På samma sätt finns det en brukshandvisning för livet - Bibeln." På vilket Fredrik, som satt bredvid mig, sade: "Vad är det för idiot som läser brukshandvisningen när han ska köra bil?"

Nu var inte Melins baptistkyrka den enda. Det fanns också en pingstkyrka, en missionskyrka och så förstås Svenska Kyrkan. Den sistnämnda var väl som alla andra kyrkor har en tendens att vara: dammig, trist och med gamla träbänkar som man stänga med ett högt ekande och ödsligt ljud.

Sedan fick vi inför varje jul gå på en form av teater där det berättades om Jesusbarnet. Det där kunde man snart utantill. Kejsar Augustus hade stiftat om skatteskrivning, etc etc. Jag hade ingen aning om vad skatteskrivning var, och ingen brydde sig om att förklara det heller. Märta med dubbelhakan spelade orgel och Birgitta Magnusson, som uttalade sje-ljud på stockholmskt sätt, läste väldigt allvarligt upp budskapet.

I högstadiet hade vi en lärare som klassföreståndare som inte visade sina religiösa sympatier öppet i början. Hon var ganska gammal och lärde oss saker som att alla är lika mycket oavsett vilken färg de har, demokrati är bra (den i Sverige är bäst) och att man inte ska hamna i fel sällskap. I åttan lärde vi oss om kristendomen vilket kan tyckas märkligt sedan den ältats sedan lågstadiet, men vi gick i alla fall till Melins baptistkyrka igen. Han upplyste oss om att islam är ingen vidare religion för om man stjäl något får man handen avhuggen. Jag förstod att klassföreståndaren höll med om detta.

På något sätt var religionen en väldigt mondän del av livet. I de nedre tonåren hade jag en del obehagliga syner och mentala tillstånd, men jag kopplade dem aldrig till den mentala spisen i Ödesskog. Kyrkan var en del av livet på ungefär samma sätt som vaktmästaren Karl eller Konsum-affären var det.

Men vad man än tyckte om det har jag också en del positiva minnen av den kulturella bakgrunden jag växte upp i. Det var ganska fint och rogivande att sjunga "Nu blomstertid nu kommer" och gå i (baptist)kyrkan på avslutningen. Kanske var det för att avslutningen var befriande, men jag gillade också stämningen.

Jag ska slutligen erkänna att jag, i jämförelse med vad som är standard bl.a i mitt "främmande land" och USA, tycker en del av omgivningarna i Ödesskog är väldigt vackra. Man vet bara vad man har när har jämfört, och jag önskar att jag hade uppskattat de där miljöerna mer som liten. Baptistkyrkan ligger upp för en backe i en kurva, och kallas Björkkullekyrkan. Mycket senare i livet, bara för några år sedan, var jag uppe där och tog en bild i aftonsolen. Det var förunderligt vackert. Hela Ödesskog är som en stor skogspark med sömniga villaområden, aftonsol, den där kommunala stämningen från 70-talet med treplanshus med plattak. Men det är förstås också Kalle Thelin, jantelag och ungdomsfylla.

Jag läser framförallt BBC för att få i mig nyheter, men tittar också in på DN med jämna mellanrum. Där hittar jag ibland nyheter där t.om kontexten är oförståelig. Jag har varit borta för länge verkar det som, men hursomhelst läste jag om att en svensk kvinna vid namn Anna Anka tydligen medverkar i en amerikansk dokusåpa för hemmafruar. (Redan här känns det ganska extraterrestriellt för mig)


Anna Anka: Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor

Några saker jag drar mig i minnes från lågstadiet: