SYO-Konsulenten och de eviga vikarierna
När man gick i högstadiet fanns det en person som kallades SYO-konsulent. Jag minns inte vad SYO stod för men antar att det var något i stil med "samhälls- och yrkesorientering", dvs Sveriges metod för att slussa människor genom samhällsmaskineriet till de arbeten där de ytterst hörde hemma. SYO-konsulent känns väldigt typiskt för 80-talet och det tidiga 90-talet (då jag gick i skolan) på något sätt. Kanske finns det fortfarande SYO-konsulenter, men jag är benägen att tro att de numera bytts ut mot "karriärcoacher", troligen unga flashiga solbrända män med läderjacka som berättar om hur man övar upp sitt självförtroende.
Men SYO-konsulenten var alltid per definition en kvinna, och till på köpet ofta en uttråkad sådan. När jag började 7:an fick vi reda på att en ny SYO-konsulent hade kommit till skolan. Hon var en tjock tjej med långt hår och glasögon som jag insåg inte skulle göra sig med ungdomarna. Mycket riktigt blev hon mobbad och efter 1.5 år, bl.a efter att någon satt en kondom med glidmedel på dörrhandtaget till hennes kontor, försvann hon för att aldrig ses igen.
Även om detta inte skulle ha inträffat, undrar jag om någon skulle vilja ha jobbet under en längre tid. Det verkade lika vansinnigt tråkigt som det var att lyssna på konsulentens utläggningar. Jag vet inte riktigt varför, men jag fick ofta intrycket att det slutgiltiga målet för oss alla var att hamna i en förort till Stockholm och jobba för kommunen. För att undvika detta gruvliga öde valde man istället gymnasiet, där det också fanns SYO-konsulenter, en form av högre version som verkade ha lite roligare.
Förutom detta fanns också de eviga vikarierna. I entrén satt varje dag en lista med beskrivningar av vilka klasser som hade fått "håltimmar", dvs där lärarna på grund av sjukdom eller annat gjorde att vi kunde få ledigt. Då och då fick man istället reda på att man hade en vikarie. En av dem var bara vikarie och han var dessutom en ganska tråkig person. Jag dömer honom inte. Han pendlade från en större stad i närheten. Troligen var han en av dem som hade SYO-konsultats ut i förorten, och nu kommit tillbaka för att lära oss ett och annat.
Men SYO-konsulenten var alltid per definition en kvinna, och till på köpet ofta en uttråkad sådan. När jag började 7:an fick vi reda på att en ny SYO-konsulent hade kommit till skolan. Hon var en tjock tjej med långt hår och glasögon som jag insåg inte skulle göra sig med ungdomarna. Mycket riktigt blev hon mobbad och efter 1.5 år, bl.a efter att någon satt en kondom med glidmedel på dörrhandtaget till hennes kontor, försvann hon för att aldrig ses igen.
Även om detta inte skulle ha inträffat, undrar jag om någon skulle vilja ha jobbet under en längre tid. Det verkade lika vansinnigt tråkigt som det var att lyssna på konsulentens utläggningar. Jag vet inte riktigt varför, men jag fick ofta intrycket att det slutgiltiga målet för oss alla var att hamna i en förort till Stockholm och jobba för kommunen. För att undvika detta gruvliga öde valde man istället gymnasiet, där det också fanns SYO-konsulenter, en form av högre version som verkade ha lite roligare.
Förutom detta fanns också de eviga vikarierna. I entrén satt varje dag en lista med beskrivningar av vilka klasser som hade fått "håltimmar", dvs där lärarna på grund av sjukdom eller annat gjorde att vi kunde få ledigt. Då och då fick man istället reda på att man hade en vikarie. En av dem var bara vikarie och han var dessutom en ganska tråkig person. Jag dömer honom inte. Han pendlade från en större stad i närheten. Troligen var han en av dem som hade SYO-konsultats ut i förorten, och nu kommit tillbaka för att lära oss ett och annat.
Kommentarer
Postat av: Simon
Jag skulle vilja påstå att SYO-konsulten, tvärt emot vad som påstås i detta inlägg, undantagslöst var en gubbe. Konstigt att man kan tycka så olika.
Postat av: Herr Busschauffören
Med tanke på att det statistiska underlaget för dessa utläggningar är 3 personer i mitt fall är det kanske inte så konstigt.
Men en fråga: var gubben tråkig? Verkade han gilla sitt jobb? Kanske är dagens karriärcoacher istället glada tjejer som pratar om självförtroende, istället för spänniga killar? :)
Trackback
