herrbusschaufforen

Rökrutan var ett område vid högstadiebyggnadens kortsidor. Det verkade på något sätt som om lärarna och ledningen för skolan ville göra allt för att inskränka företeelsen i tid och rum, för som jag minns det var rökrutan dels väldigt liten (typ fem gånger fem meter) och dels fick man bara röka där under en delmängd av rasterna.

När jag gick i mellanstadiet utmärkte sig en tjej, Kajsa, genom att dels vara ihop med den allmänt flummige Ivan (som var flera år äldre) och dels genom att sitta och röka med honom i rökrutan. Jag tror faktiskt hon begick ett regelbrott genom att göra något sådant på mellanstadiet. Reglerna var förstås inte nedskrivna utan man fick helt enkelt veta vad som gick för sig för att undvika standardstraffet: utskällning.

Det var en del andra regler också. Godis fick man inte äta någonstans under någon tidpunkt på skolan. Visst kan man tänka sig att man gick till skolgården en lördag för att äta medhavt lösgodis, men jag har en känsla av att man inte fick vara där då. Just närvaron på skolan verkade hårt kontrollerad; någon kille som hade slutat grundskolan men inte var så välintegrerad i gymnasiet kom ofta tillbaka till högstadiet för att hälsa på sina kompisar. Det fick han sluta med efter att han blivit bestämt avvisad av en lärare.

Man fick inte heller skolka vilket jag kanske kan förstå bättre eftersom de flesta troligen bara skulle gå till hälften av lektionerna annars. Ovannämnda Kajsa och hennes kompis Lena blev en gång ertappade av vår klassföreståndare i högstadiet för att begått detta regelbrott, och läraren tog till brösttoner:

Kajsa och Lena fick krypa till korset och erkänna sitt tilltag.

Kasta ägg på andra var inte heller tillåtet, men det var en sådan där sak som tenderade att inträffa. Magnus kastade ägg på Anders när det var den senares födelsedag, och fick som straff besöka rektor. Rektorn var inte där och Magnus gick hem, vilket föranledde en utskällning från klassföreståndaren några dagar senare. Rektorn själv skällde aldrig - han var en väldigt blid man som inte ens höjde rösten, så att som straff få gå till rektor var knappast något någon fruktade. Jag minns dock att jag instinktivt uppfattade att han var ledaren - när jag gick för att byta fria aktiviteter ett halvår framåt (det var många som gjort det) var det ganska nervöst att höra hans kallsinniga "jaha".