En för alla, alla för en
Att göra bra saker för samhället var något som vi skulle börja med tidigt. Den första uppgiften jag minns (i lågstadiet) var dock något besynnerlig: vi skulle skriva brev till kungen och drottningen. Vår fascistiska lärare var också rojalist, och det var enormt viktigt att skriva på ett underdånigt och styltigt sätt. Handstilen måste vara fin och vi fick inte skriva saker som "hej hur mår du". Eftersom jag fullständigt saknar minne av vad jag skrev, antar jag att jag inte lärde mig något av det hela. Troligen var hela brevet i praktiken författat av läraren.
Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.
I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.
På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.
Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".
Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.
Vi fick oss dock en del viktig information till livs i en introduktionsfilm (spelad genom projektor) som måste varit inspelad någon gång på 70-talet och handlade om sophantering. Sopor borde man helst bränna. På filmen såg man en kvinna som stoppade en plastpåse med sopor i någon form av brännugn, med en manlig speakerröst: "Eller ännu bättre - bränn det!" Jag minns inte vad det sämre alternativet var, men troligen var det att helt enkelt slänga det i soptunnan. Koldioxid och sådana saker diskuterades inte särskilt mycket på 80-talet när min skolgång tog sin början. Brände man något försvann det bara utan vidare påverkan på omgivningen, och sedan kunde alla vara lyckliga.
I mellanstadiet var det varje år en tävling där alla elever fick rita bilder som skulle skickas till kampanjen "Stoppa sabbet", som gick ut på att det var dåligt att slå sönder telefoner. Eftersom t.om tidningen Bamse hade en serie om fenomenet antar jag att det var väldigt vanligt att telefonkurer saboterades på den här tiden. Hursomhelst var de här uppgifterna en av de få där man kände att man kunde göra något kreativt på egen hand. Varje år korades en vinnande bild i landet, och vad som hände sedan vet jag inte, för jag såg aldrig till någon affisch från kampanjen.
På högstadiet gjorde ungdomsteatrarna entré. Den här Varan-TV-sketchen med "Teater X" är inget skämt utan en tämligen realistisk återgivning av hur personerna i teatergrupperna pratade. De diskuterade våld, ungdomsfylla och sex. Personligen upplevde jag det här mest som ett tidsfördriv och det som diskuterades i de allvarliga pjäserna hade väldigt lite koppling till mitt eget liv. Jag upplevde mig själv inte som "ungdom", för om man var ung skulle man heta Mattias, ha gitarr, åka motorcykel med kompisarna och vara allmänt skoltrött och fundera på framtiden.
Muntra slagord och god samhällsinformation saknades aldrig när jag växte upp. En del förstod jag inte. Varje gång jag gick till biblioteket i Ödeskog såg jag en affisch som verkade vara från 60-talet: en skolklass där folk hade hornbågade glasögon och bisarra frisyrer, och en lärare i rullstol längst fram. Texten löd: "Hans handikapp är din inställning". När jag i vuxen ålder äntligen förstod detta var affischen utbytt mot en annan med texten "Fibromyalgi angår dig".
Slutligen är det ganska viktigt att komma ihåg att kalla kriget pågick till högstadiet för min del. En dag fick jag höra om kuppen i Sovjet och minns att jag kände mig orolig. Sovjet var hotfullt på något sätt. Här skulle jag också kunna nämna Gulfkriget och propagandans makt, men det får bli ett kommande inlägg.
Kommentarer
Trackback
