herrbusschaufforen

Eftersom jag gick på två olika gymnasier ska jag bara beskriva det första i detta inlägg. Jämfört med grundskolan i Ödesskog så var gymnasiet i Ingeboda nybyggt, med stora luftiga lokaler, mycket fönster och, mest intressant av allt, bättre mat och fika: även om grundskolan lär ha varit rätt bra matmässigt sett, hade den inte salladsbord och det urval av drycker man kunde få på gymnasiet. Jag började uppskatta salladsbordet från första stund och försökte alltid få tomater i dressing (tomater, rödlök, svartpeppar, olivolja och vinäger) innan de tog slut samt strimlad paprika. Faktum var att man kunde piffa upp nästan vilken maträtt som helst med sallad, så det var inte längre lika besvärande om dagens rätt var trist. Kaféet, som var professionellt skött snarare än öppnat av Elevrådet, hade förutom ett stort utbud drycker också diverse sötsaker. Min vana att ta en kopp kaffe och en dammsugare varje dag föddes på denna skola.

Biblioteket var härligt postmodernt. Förutom boklokalen, som var som det brukar vara, fanns ett loft där man kunde sitta och studera.

De år jag gick på detta gymnasium brukade jag och några kompisar sitta och leka med de 286:or som fanns i ett av grupprummen. Jag kände triumf när jag lärde mig ändra autoexec.bat och få meddelanden att dyka upp på skärmen när man startade datorn. Det andra året skapades en datorförening som i flera månader bara bestod av fyra personer, och de påstod att de ägde datorerna och ingen annan fick använda dem. När de av skolan hade fått stöd att köpa in en ny häftig dator som bara de använde uppstod en hel del ilska. Det tog skolan två månader innan man krävde att datorföreningen öppnades för alla. Hursomhelst var denna dator något enormt på sin tid: Intel 486 med 66 MHz och färgskärm. Man kunde spela Doom, något som i sig var helt magnifikt, och det rådde mycket glädje när datorn väl kunde användas av alla som så ville. Windows måste fortfarande startas från kommandoraden i DOS, något som idag kan tyckas rätt komiskt.

På gymnasiet i Ingeboda lärde jag också känna en mycket avslappnad individ, Patrik, och försökte ta intryck av hans lätt anarkistiska inställning till auktoriteter. När jag var över till honom några gånger insåg jag var attityden kom från: hans far var en riktig hårding som inte sällan skällde ut honom efter noter.

Det sista året på ett annat gymnasiet får bli ämnet för ett senare inlägg.